Jävla livet
Idag träffade jag min före detta flickvän för första gången på två veckor. Vi hade kommit överens om att inte ses på ett tag, men idag var det dags för utvärdering och slutsats. Fy fan.
Allt har känts så lätt och självklart de två senaste veckorna. Beslutet har varit sorgligt och tråkigt, men ändå rätt. Här satt jag nu på Coffehouse by George med världens jävla dyraste latte som enda stöd och trots priset kunde den inte ens skölja ner klumpen i halsen.
Jag är så jävla ledsen för att det har blivit så här. Varje gång jag tänker på hur mycket vi fick kämpa i början för att överhuvudtaget få varandra sväller strupen. Varje gång jag tänker på joukerkryssning eller sena cyniska nätter på messenger minns jag all förväntan. Blotta tanken på en särskild typ av kram frambringar tårar.
Men det jag saknar finns inte längre. Världsliga ting med päls - hur otroligt det än må låta - drog oss isär. Passionen försvann, distansen växte. Det som var vi ligger bakom oss och inte framför. Vi är varken presens eller futurum, bara imperfekt eller i bästa fall pluskvamperfekt.
Jag är så glad att vi gör slut på det här medan det fortfarande är något att minnas med glädje. Det är så mycket bättre att ta tjuren vid hornen än att klamra sig fast vid något som håller på att självdö.
Ändå är det omöjligt att inte önska sig en natt till av det vi hade. En tugga av uppdämd åtrå. Två nykära som äntligen sket i allt och åt av förbjuden frukt.
juni 1st, 2007 at 00:03
Håll ut, det är det enda jag kan säga. Det slutar aldrig helt att göra ont, men smärtan bäddas in djupare och djupare under nya minnen, och till slut är det inte jobbigt längre.
Var glad för att ni fick ett bra slut i alla fall. Det låter som en klen tröst, jag vet, tro mig, det är mycket bättre trots allt än långa utdragna slut där man kränker och sårar varandra.
Du är bra, Alfred. Det ordnar sig alltid till slut för folk som är bra.
PS: Det suger och svider alltid att träffas igen. Undvik.
juni 2nd, 2007 at 15:45
Bara så att du vet: Vi (jag + de flesta du träffat) tycker du är underbar. Och jag har en bestämd känsla av att det här var nödvändigt och bra för dig.
juni 3rd, 2007 at 12:53
Så jävla vackert, oförfalskat och sårbart skrivet.
Jag riktigt lider med dig.
Men det blir bättre. Synd bara att det är så förbannat mycket tid mellan apjobbigt och okej. Å andra sidan kan man se din vånda som ett bevis på att de ni hade var något bra i grund och botten. Hade det känslomässiga engagemanget gått över på två röda skulle man kunna fundera kring om man inte slösat bort en del av sitt liv. Sådana förhållanden är de enda jag ångrar.
juli 12th, 2007 at 13:19
Vackert och modigt av dig att blogga om en sådan sak.