Jotunheimen 2007, del 3
Det här är den trejde delen i berättelsen om vår fjällvandring i Jotunheimen. Börja gärna med första delen.
Dag 3: Nystarten och toppbestigningen
När vi vaknade den tredje dagen visade sig vädret ha veknat. Solen lyste fram genom ett omväxlande (men högt beläget) molntäcke. Framför allt hade det mojnat avsevärt.
Med hjälp av solen torkades den sista vätan bort och efter en tallrik gröt begav vi oss åter iväg rakt västerut. Efter pinsamt kort tid passerade vi åter vår gamla lägerplats där jokken stillat sig till sina vanliga skepnad av sympatisk fjällbäck. I vackert väder var det onekligen en mysig lägerplats.
Vi fortsatte vidare i den oledade terrängen, gjorde ett lättare vad över Jokken som löpte ner från Rasletjernet innan vi på allvar började ta höjd nordväst uppför ryggen som skiljde oss från Steindalen. Flåsande nådde vi krönet där vi tog rast och inmundigade förmiddagens ransonerade buljong och digestivekex. Sandra bjussade även en smakbit på den mycket uppskattade älgsalamin.
Därefter fortsatte färden ner i Steindalen där vi gjorde vårt första lite svårare vad. Alla klarade sig dock över torrskodda och eftersom vi väntade oss sparsmakat med vatten framför oss bestämde vi oss för att laga lunch på den nordvästra stranden av Raslebekken.
Fortfarande oledat fortsatte vi uppför den branta sidan av Rasletinden upp till en namnlös glaciär. Här öppnade sig verkligen vyerna in mot Jotunheimen och äntligen började vi förstå varför vi gett oss ut på vandring. Vi rundade glaciärens ovansida och bestämde oss för att göra en avstickare upp på Rasletindens näst högsta topp som mäter 2.010 meter.
Sandra valde att vänta med väskor och godispåse, men vi andra fortsatte upp mot toppen. Bestigningen tog en dryg halvtimme upp och knappt 20 minuter ner. När vi nästan nått toppen började nederbörden åter falla, på grund av höjden som snö, men trots det var sikten okej.
För att vara en topp visade sig den namnlösa 2.010 vara ganska tråkig (en stor platt som dolde häftigare utsikter), men en topp är ju alltid en topp. När vi återvänt till ryggsäckarna drack vi eftermiddagsrastens ransonerade Varma koppen innan vi fortsatte ner på andra sidan Rasletinden.
Nu började det åter blåsa i ordentligt och den norvästra sidan av Rasletinden ner mot Leirungsdalen visade sig vara precis så brant som kartan påstått. Färden neråt gick allt långsammare och efterhand började vi se oss om efter lägerplats. Två tredjedels väg nerför sidan fann vi vad vi sökte och tälten restes i en spektakulär utsikt ner mot Leirungsdalen i nordväst. I väster såg vi rakt in mot Rasletindens 
högsta topp (2.105 meter) som tronar över en mäktig och brant glaciär.
Till middag vankades en klassisk pasta och salami som välförtjänt tillhör en av favoriträtterna. Tyvärr gjorde sig vädret åter påmint varför det var svårt tillbringa kvällen utomhus (och njuta av utsikten). Detta i kombination med att vi hade den första riktiga vandringsdagen i benen fick oss att tidigt retirera ner i sovsäckarna.
Läs om dag två eller dag fyra.
