Alfred.nu

Idag träffade jag min före detta flickvän för första gången på två veckor. Vi hade kommit överens om att inte ses på ett tag, men idag var det dags för utvärdering och slutsats. Fy fan.

Allt har känts så lätt och självklart de två senaste veckorna. Beslutet har varit sorgligt och tråkigt, men ändå rätt. Här satt jag nu på Coffehouse by George med världens jävla dyraste latte som enda stöd och trots priset kunde den inte ens skölja ner klumpen i halsen.

Jag är så jävla ledsen för att det har blivit så här. Varje gång jag tänker på hur mycket vi fick kämpa i början för att överhuvudtaget få varandra sväller strupen. Varje gång jag tänker på joukerkryssning eller sena cyniska nätter på messenger minns jag all förväntan. Blotta tanken på en särskild typ av kram frambringar tårar.

Men det jag saknar finns inte längre. Världsliga ting med päls - hur otroligt det än må låta - drog oss isär. Passionen försvann, distansen växte. Det som var vi ligger bakom oss och inte framför. Vi är varken presens eller futurum, bara imperfekt eller i bästa fall pluskvamperfekt.

Jag är så glad att vi gör slut på det här medan det fortfarande är något att minnas med glädje. Det är så mycket bättre att ta tjuren vid hornen än att klamra sig fast vid något som håller på att självdö.

Ändå är det omöjligt att inte önska sig en natt till av det vi hade. En tugga av uppdämd åtrå. Två nykära som äntligen sket i allt och åt av förbjuden frukt.

Den senaste tiden har det så kallade “näthatet” diskuterats flitigt. På Internetworld (där jag jobbar) är vi naturligtvis inte sämre, även om vi såklart har en betydligt mer insatt och nyanserad bild av det hela. Host host.

Jag vill ändå tipsa om vår webb-tv-debatt där jag själv tillsammans med Caroline Andersson från Expressen.se och Olle Lidbom från Vassa Eggen diskuterar näthatet och den endimensionella debatten om detsamma. Läs även gärna min krönika på ämnet som kommer i nästa nummer av Internetworld.

Idag träffade jag min kamrat Sara för första gången på länge. Vi hamnade på Street eftersom vi befanns oss vid Hornstull, ville ha en kopp kaffe och Copacabana (som vanligt) höll på att stänga.

Efter extremt lång väntan vid baren och riktigt otrevlig service (delvis utlöst av att vi vädrade vårt missnöje) fick vi oss trots allt lite kaffe. Resten av vistelsen på Street kan sammanfattas med tre ord: Sara är bra.

På väg hem tog kvällen dock en oväntad och spännande vändning. På golvet på Hornstulls tunnelbanestation hittade vi ett sönderrivet brev. Tack och lov lyckades vi lokalisera samtliga delar och bubblande av en entusiasm som bara två snaskiga journalister kan frambringa lyckades vi pussla ihop det förbjudna meddelandet.

Innehållet är mycket privat och självklart av uppenbart allmänintresse.

Brevet fortsätter på andra sidan, men för att göra det bekvämt har jag digitaliserat innehållet åt dig.

Ja du min kära Hasse.

Har nu spenderat 1 tim på muggen med dig och nu ytterligare nästan 1½ tim i buskarna, med dig sovandes, utan att lyckats få ur dig en enda sammanhängande mening. Så jag antar åter igen att det inte var lika viktigt för dig som för mig att prata ut, och igenom hur vi ska ha det. Så går åter igen härifrån sårad, ledsen, känsla av hopplöshet. Och inte en blekaste aning av vad ditt syfte med mig egentligen är. Nästa gång vi ses får du nog ta med den där kärleken du känner så starkt för med mig. Och vara i sådant

[Sidvändning]

skick att det går att föra en dialog med dig. För det här håller faktiskt inte längre för mig, respekt kommer från två håll vännen. Hoppas din natt blir bra i allafall och så kan vi kanske ses och ta en fika och prata i lugn och ro och i ett skick som gör att det går. Men jag ringer i morgon förmiddag till dig hasse. Hoppas du i allafall känner att du gjorde det bästa av våra 3½ tim vi fick tillsammans i dag. För det gör inte jag. Tyvärr.

Ha det bäst. [2 st tecknade hjärtan]

Moniqe

(Moniqe heter egentligen något annat, men det gör inte Hasse.)

Ikväll var nästan hela redaktionen på restaurang Oaxen för att sent omsider tacka av Nina. Det var verkligen en helgjuten gastronomisk upplevelse. Till råga på allt hade vi riktigt trevligt tillsammans också.

Förövrigt kan ett varmt skumbad med en talbok av Håkan Nesser i bakgrunden få livet att verka lite bättre trots allt. Att höra Håkan Nesser läsa sina egna verk måste vara som att höra en riktigt bra kompositör (jag vet inte vem) dirigera sin egen musik.

I fredags gjorde jag slut med min flickvän. Det gör förbannat ont och det är inget jag tänker prata om här, i alla fall inte än, men en direkt följd är att jag undviker ensamma kvällar hemma.

Kanske var det därför jag nappade på att hänga med en kollega till Publicistklubben för att bevittna en debatt om bloggar betitlad Bloggen och hatet. Med i diskussionen var Frida Boisen, Isobel Hadley-Kamptz, Eric Rosén, Peter Wennblad och Nils Funcke. Jag tänker inte gå in djupare på hur diskussionen förlöp för redan när Nils Funcke (som till vardags är chefredaktör på tidningen Riksdag och departement) lyckades uttala internet med versalt i kändes det kört.

Att Publicistklubbens ordförande Stig Fredrikson inte heller direkt är någon expert på bloggrevolutionen bidrog ytterligare till att göra samtalet stappligt och ointressant. Både Nils Funcke och Stig Fredrikson förtjänar all respekt för gamla meriter, god erfarenhet och annan expertis, men bloggar har de inte förstått sig på. Samtalet blev på nytt en diskussion om huruvida bloggen har ett existensberättigande eller ej och den diskussionen tycker jag faktiskt är avklarad.

Nej, det enda givande med att bevista Publicistklubben denna afton var det föregående samtalet med ledningstrojkan för tidningen Fokus som ikväll tog emot Publicistklubbens Stora pris. Fokus är verkligen en nylanserad tidning som skänkt mig givande läsning. Jag har ännu inte läst en ledare av Martin Ådahl utan att bli åtminstone lite provocerad (det är beröm, journalistik ska beröra) och reportagen känns oftast djupt genomarbetade. Dessutom är den snygg.

Nej, nu ska jag sluta tjura och kolla till mitt lag i Hattrick.

Solglasögon bryter till sin natur mot allt vad en ödmjuk hederlig svensk borde vara. Även när det är varmt och soligt tittar folk - företrädesvis äldre damer i blekgula täckjackor - snett på en om man har ett par stora solglasögon på sig.

Mitt eget förhållande till solglasögon har alltid varit komplicerat. Fram tills för ett par år sedan var jag av den strikta uppfattningen att jag inte kunde bära solglasögon överhuvudtaget eftersom alla solglasögon alltid var ungefär dubbelt så stora som mitt huvud.

Så en kväll (ja, faktiskt) vändes allt detta på ända och jag kände mig för första gången bekväm, jag till och med cool, med solglasögon på. Jag hade lånat en kompis brillor mest på skoj, och eftersom jag omedelbart fick uppskattande och bekräftande ord från min omgivning vågade jag mig på att titta i spegeln.

Den kvällen var också första kvällen jag mötte förakt från människor för att jag hade solglasögon på mig vid fel tillfälle.

Nu ett par år senare har mitt förhållande till solglasögon i allmänhet, och mitt nyinförskaffade par från H&M (79:-) i synnerhet, mognat. Jag känner mig så trygg i att ha solglasögon på mig att jag kan ha det när jag själv vill.

Det innebär att jag ibland struttar omkring i solbrillor även när det är mulet helt enkelt eftersom det känns rätt för mig just då. Damerna i blekgula jackor (och många andra) stirrar i allmänhet än mer nedlåtande på mig när solen har gått i moln.

Härom dagen bröt jag även mot en ny spärr. Glad och självsäker som jag kände mig bakom mina solglasögon behöll jag dem på även när det mulna vädret övergick i lätt duggregn. Nu började folkets (guljackorna mångdubblade sina anhängare) reaktioner urarta. Även unga människor som själva skulle kunna ha köpt samma brillor började vända sig om, flera tisslade till och med till varandra, det måste ha handlat om förakt.

Tillslut började även jag själv känna mig lite löjlig och jag avslutade experimentet.

Samhället är helt enkelt inte moget för att människor ska bära solglasögon när det regnar. Jag själv är nästan där, jag skulle kunna acceptera en annan människa i stora sotade glas mitt under nederbörd, åtminstone om jag påminde mig själv om mina egna erfarenheter.

Är du mogen?

Det är svårt att föklara, men det känns lite som om jag inte längre är ensam här i min lägenhet. I helgen lyckades jag nämligen efter flera månaders idog ansträngning att bärga en gammal byrå från Blocket.

Inte nog med att den är vacker; den har dessutom snabbt gjort min lägenhet betydligt mer angenäm genom att (nästan helt på egen hand) omfamna all bråte som fram tills nu har legat utspridd lite varstans.

Här är min nya gamla byrå hemma hos sin forna ägare.

Förövrigt har jag tack vare Judy precis upptäckt Jóhann Jóhannsson. Hur kommer det sig att bara islänningar kan göra riktigt bra lågmäld melankolisk electronica?

En ny hobby är att ladda ner tv-serier och plöja dem intensivt. Avsnitt efter avsnitt. Allt blir bättre när man struntar i det där med måtta.

Jag har gjort det här med ett par serier nu. Sopranos har givit många njutningsfulla timmar framför tv:n med ett småleende på läpparna. South Park (igen, alla avsnitt kronologiskt) desto fler rågarv. Värst är det dock med serier som Prison Break. När man har alla avsnitt tillgängliga på hårddisken blir det helt omöjligt att värja sig mot cliff hangers och om det är nåt Prison Break innehåller så är det just cliff hangers.

Senast ut i min nya (ohälsosamma) mediekonsumtion är dock den strålande serien Curb Your Enthusiasm, eller som SVT av någon obegriblig anledning valt att kalla den: Simma lugnt, Larry!

Curb Your Enthusiasm är skapad av Larry David (bra där, SVT) och är likt The Office eller Hernrgen och Ulvesson en låtsasdokumentär om Larrys liv. Detta är givetvis extra intressant eftersom Larry David tillsammans med Jerry Seinfeld en gång i tiden skapade Seinfeld (som jag också plöjt, alla avsnitt, kronologiskt).

Det brukar populärt sägas att Larry David är förlagan till George Costanza och efter ett par avsnitt Curb Your Enthusiasm har jag nästan börjat sörja att det är Jason Alexander som spelar George.

Nåväl. En trist bieffekt av att plöja alla tv-serier fem år efter att de sänts är att man inte kan prata om serierna med någon eftersom alla andra redan hunnit glömma bort vad man talar om. Jag lovar dock att hålla Curb Your Enthusiasm i minnet. Om du behöver någon att prata med efter att ha betittat mästaren (Larry David) i aktion, hör av dig.

Idag åkte jag till Sveriges Radio Metropol för att i egenskap av redaktör för Internetworld diskutera internet och demokrati, eller snarare de faror mot demokratin som finns på nätet. Med i samtalet var även Gustav Fridolin som onekligen är en beundransvärd person (med snyggare frisyr nuförtiden).

Samtalet blev riktigt lyckat och ligger ute hos Sveriges Radio Metropol i 30 dagar. Tyvärr ligger det inbäddat i en halvtimmes ljudfil. Samtalet börjar cirka 13 minuter in.