Alfred.nu

Midsommarhelgen tillbringade jag tillsammans med Tomas 10 centimeter över vattenytan i Stockholms skärgård. I en kajak trotsade vi elementen och se hur bra man mår då:

Klicka på bilden för att se fler bilder från vårt äventyr.

Idag hade vi avtackning på Internetworld. För en gångs skull var det jag själv som skulle sluta. Det är inte utan att man blir sentimental.

Internetworld är det bästa jobbet jag hittills haft. Mina kära kollegor är de bästa man kan tänka sig. Varför i helvete slutar jag?

Jo just det. Jag ville ju ha mitt omslag:

Tack kära Internetworld och IDG för allt. Jag har lärt mig hur mycket som helst, det har varit fantastiskt skoj och vi har gjort häftiga grejer.

Jag jobbar kvar en vecka till, sen är jag ledig två veckor innan jag börjar på nya jobbet.

Kram.

Ikväll såg jag Uppdrag granskning om Bobby. Redan när jag såg förhandsreklamen om programmet väcktes tankar och åsikter. Varför ska Uppdrag granskning dra upp fallet igen? Vem tjänar på att älta Bobby? På vilket sätt blir samhället bättre av att vi än en gång drar upp alla otäcka fakta som redan stötts och blötts i medierna?

Jag citerar lite ur de etiska spelreglerna för press, radio och tv:

[…]

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

[…]

9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

[…]

Jag kan fortfarande inte förstå varför vi behöver känna till Bobbys namn (även om det bara är förnamnet) eller varför vi behöver veta hur han ser ut. Möjligtvis kan man resonera att eftersom vi kan relatera till honom som ett barn med ett ansikte och ett namn blir vi mer berörda av historien och därmed mer benägna att förhindra att den upprepas.

Beslutet att publicera namn och bild på Bobby fattades dock inte av Uppdrag granskning och därför tänker jag inte resonera mer kring det. Nej, istället känns det mer relevant att diskutera kvällens Uppdrag granskning utifrån paragraf 7 i spelreglerna.

Som journalist bör man lära sig skillnaden mellan begreppen allmänintresse och allmänt intresse. Skillnaden är inte alltid uppenbar, men den är ack så viktig.

Medan allmänintresse delvis handlar om konstruktiva effekter av en publicering handlar allmänt intresse snarast om populism. Vi behöver känna till om statsministern har alkoholproblem eftersom det påverkar landets styre, men däremot är Mikael Persbrandts eventuella dito inte relevanta att publicera - trots att många är intresserade.

När jag ikväll bänkade mig framför rutan för att titta på programmet om Bobby var jag alltså fast förvissad om att reportaget var olämpligt. Efter halva programmet (när Janne Josefsson försöker framtvinga en analys från någon som bara sett reportaget) var jag direkt häpen över Uppdrag gransknings flagranta snaskande.

Nu har jag ändrat åsikt.

Som jag ser det finns det tre orsaker till varför Uppdrag gransknings reportage om Bobby var rätt att publicera.

1. Reder ut missförstånd

Trots den omfattande tidigare mediebevakningen tror jag att fler än jag hade en ofullständig och i vissa detaljer felaktig bild. Tack vara omfånget kunde Uppdrag granskning undvika snuttifieringen som präglar den vanliga nyhetsbevakningen.

2. Förklarar varför

Även om reportaget såklart inte lyckas ge någon konkret orsak till varför det gick som det gick får man som tittare kännedom om flera separata händelsekedjor som faktiskt är relevanta även i andra fall. Ska socialtjänsten släppa ett barn bara för att det lämnar kommunen? Hur länge måste ett barn vara borta från skolan innan skolledningen bör vidta åtgärder?

3. Skickligt hantverk

Det här är egentligen inte någon bra anledning, men som ofta förr är det svårt att inte imponeras av hantverksskickligheten hos Uppdrag gransknings reportrar, i det här fallet Magnus Wennerholm. Det är snudd på spelfilm vad gäller välregisserad dramaturgi och det kan man såklart ha åsikter om - men nog berör det.

Dessutom finner jag två förmildrande omständigheter som också bör nämnas:

1. Gärningsmännen fick se och kommentera reportaget innan sändning

Gärningsmännen är vid publiceringstillfället själva offer och deras samtycke är inte skäl nog att motivera publicering, men visst är deras medgivanden värda något.

2. Tittarna får tycka till, kommentera och diskutera.

Uppdrag granskning verkar på många sätt själva ha reflekterat över lämpligheten i att sända programmet om Bobby. Kanske var det därför man som tittare fick ett telefonnummer att ringa om man ville prata med någon. Dessutom fanns ju den sedvanliga chatten.

I helgen har jag besökt Malmö. Efter en lyckad fredag på konferensen From business to buttons hade jag jobbat färdigt för veckan och övergick till att koncentrera mig på att umgås med min gamla barndomsvän Linnea.

Fredagskvällen blev en minst sagt skum tillställning där jag fick det tveksamma nöjet att bekanta mig med ett par dyngraka kollegor till Linnea, men lördagskvällen var desto mer lyckad.

Efter en omväg (och improviserad förfest) hos en kompis till Linnea begav vi oss nämligen till Debaser Malmö för att röja loss till kvällens konsert: Sci-Fi Skåne.

Sci-Fi Skåne består av delar av det gamla Bob hund och eftersom Thomas Öberg framträder med precis samma energi som då det begav sig var upplevelsen på det trånga (men fräscha) Debaser helgjuten. Publiken röjde loss blott en halvmeter från en svettig Thomas Öberg och Sci-Fi Skåne kändes bättre och mer äkta än vad Bergman rock någonsin gjort.

Tyvärr var Linnea trött efter konserten och bestämde sig för att sticka hem, så glad och upprymd som jag var fick jag skaffa mig nya kamrater. Sagt och gjort: Rebecka, Olivia, Sophia, Joakim och Linnea (ja, en annan) gjorde mig angenämt sällskap resten av kvällen som kröntes av ett morgondopp vid Ribban lagom till soluppgången.

Helgen avslutades sedan med en bakisbrunch på Metro innan det var dags att ta farväl av Linnea och Malmö för den här gången och bege sig åter mot Stockholm.

Just nu färdas jag baklänges i 200 km/h. Egentligen tycker jag om att åka tåg, men det är någonting med SJ som liksom alltid sabbar det hela.

Just den här resan verkar toaletten vara trasig för kabinen stinker av unken urin. Dessutom blir jag (som alla andra gånger jag åker med SJ) otroligt frustrerad av prissättningen på den trådlösa uppkoppling som trots allt har installerats på X2000.

Här har SJ en modern tjänst som skulle kunna ge lite extra goodwill och underlätta valet att åka tåg. Men så pajar SJ allt genom att ta hutlöst betalt.

89:- för två timmar eller 109:- för hela resan är helt enkelt inte okej.

Jag kan inte tänka mig att tjänsten som den idag är prissatt drar in några större pengar - nej SJ borde göra tvärtom. Att åka tåg ska vara bekvämt och billigt och som en liten extra bonus ska det ingå gratis uppkoppling.

I ren protest vägrar jag nu att använda tjänsten vilket tvingar mig att surfa över telefonen istället (15 kr/megabyte, tack Tele2). Eftersom det fungerar så hiskeligt dåligt att surfa över telefonen blir jag dock frustrerad av det också. Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är Tele2 eller SJ jag ska vara arg på för det.

Nåväl, egentligen är det ju rätt trevligt att åka till Malmö. Jag ska gå på konferensen From business to buttons och bland annat intervjua Dan Saffer och Fabio Sergio.

Dessutom ska jag hälsa på Linnea.

Just nu pågår en intern sökmotoroptimeringstävling på förlaget IDG som äger tidningen Internetworld där jag jobbar. Naturligtvis är det mer än pinsamt om inte vi på Internetworld kammar hem segern i den här tävlingen och även om man kan vara kritisk mot upplägget (vi skrapar på ytan med småförändringar när vi egentligen borde se över koden och fixa våra url:s) så har jag ställt upp med ordet användbarhet.

Målet är alltså att komma så högt som möjligt i Googles sökresultat med anmält sökord. Den som klättrat flest placeringar under tävlingens gång kammar hem mycken ära och ett pris (som jag i skrivande glömt bort vad det var).

Jag var lite strategisk och valde ett sökord som vi hade riktigt kass ranking på innan (plats 515) och har nu klättrat till plats 10 (tjoho, första sidan!). Men jag strävar efter att nå ännu högre och då gäller det att kamma hem så många inlänkar som möjligt.

Om du av någon anledning sympatiserar det minsta med mig kan du därför hjälpa mig och skapa länkar med ordet användbarhet till den här sidan. Gör alltså som jag och länka ordet användbarhet.

Tacksam för all hjälp!

Ps: Nästa nummer av Internetworld har ett special om användbarhet så inom kort kommer det att dyka upp en rad intressanta artiklar på sidan också.

Det här är andra delen i den sanna sagan om hur mobiloperatören Tele2 debiterade över 9 000 kronor för en tjänst som tar en kvart att utföra. Läs även första delen.

Kapitel 2 - Bestridan och svar

Jag började mina försök med att ringa kundtjänst. Den som varit Tele2-kund känner till att kundtjänst normalt har mycket att göra och efter att det automatiska filtret två gånger bett mig att återkomma på grund av hög belastning släpptes jag tillslut igenom. Det kändes som en ära att åtminstone få bli placerad i telefonkö och den förinspelade rösten lovade mig cirka 25 minuters sällskap med sporadiska betygelser på hur trevligt det var att jag väntade.

40 minuter senare kom jag fram.

Trots upparbetad frustration måste jag tillstå att detta var min trevligaste kontakt med Tele2. Tjejen i kundtjänst hade inga problem att förstå varför jag kände mig dåligt behandlad och hon “pausade” fordringen i väntan på att jag skulle bestrida den. Därmed var det överhängande hotet om att Tele2 skulle debitera 9 700:- via autogiro avvärjt.

Efter tre minuters samtal hade jag alltså inkasserat en adress dit jag skulle ställa min ödmjuka bestridan av Tele2:s absurda fordring. Tre dagar senare skred jag till verket och författade min bestridan som jag sedermera även postade.

Trots att man på Tele2:s hemsida kan läsa information som:

“Det är lika enkelt att ringa utomlands som när du är hemma. Istället för Tele2 kommer den utländska mobiloperatörens namn att visas i mobilens display. Dina samtal debiteras som vanligt på din mobilfaktura. För utlandssamtal tar vi ut en administrativ avgift på 8 procent + svensk moms.”

valde jag att inte bygga min argumentation på denna lätt vilseledande text. Efter att ha rådgjort med lokal konsumentvägledare och Konsumenternas tele- och internetbyrå hade jag nämligen fått klart för mig att Tele2 har rätt i sak så länge det går att hitta korrekt prisinformation (priserna har förändrats nu, men är fortfarande hutlösa).

Istället byggde jag mitt resonemang på sunt förnuft om rimlighet och proportioner, vilket man nästan på förhand kunde avfärda som en dum strategi när man har att göra med en teleoperatör.

Nåväl, de är väl människor de också, resonerade jag och skrev vidare på min bestridan. Här är ett utdrag:

“Totalt har 41,538 megabyte data överförts över mitt abonnemang utanför Sveriges gränser under perioden. För detta vill ni ha betalt 9 312, 41 kronor.

Jag anser att detta pris är fullständigt orimligt och att det inte kan åligga mig att förutse att kostnaderna kan bli så höga. Det är viktigt att förstå att det här inte handlar om aktivitet i någon större omfattning.

3g-nätet tillåter datahastigheter i 384 kilobit per sekund. Om man använder denna siffra som grund i en uträkning kan man sluta sig till att min sammanlagda datatrafik skulle kunna levereras under en period kortare än 15 minuter.

Att exempelvis ringa 15 minuter från Storbritannien med T-Mobile kostar i storleksordningen 125 kronor medan motsvarande dataaktivitet alltså kostar över 9 000 kronor.

Hela tiden har min telefon fungerat precis likadant som hemma. Jag har aldrig aktivt valt någon tilläggstjänst för att kunna surfa utomlands. Trots total frånvaro av varningar från er sida har priset alltså stigit från 15 kronor per megabyte till som högst 237,88 kronor per megabyte. Det motsvarar en prisökning på 1 586 procent.”

Vidare skrev jag:

“[…] jag förstår att ni enligt regler och paragrafer antagligen har rätt i sak. Jag skulle kunna hävda att ni har varit otydliga med prisinformation på grund av citerad passage från er hemsida, men jag gör inte detta i nuläget.

Jag vädjar helt enkelt till ert sunda förnuft och er goda vilja att hjälpa en kund som intet ont anande hamnat i en rejäl knipa.”

Efter att ännu en gång ha konstaterat att vilken person som helst som är bättre på att följa en logisk argumentation än att räkna pengar måste hålla med mig, slickade jag igen kuvertet och postade det till Tele2:s huvudkontor.

Väntan. Väntan. Paus. Väntan. Svar:

“Karlskoga 2007-05-09

Hej Alfred

Vi har mottagit ditt brev.

När du befinner dig utomlands så “lånar” du ett utländskt nät som sedan skickar redovisning/debitering vidare till oss och som vi sedan redovisar på din faktura.

De priser som då gäller är inte våra priser utan i ditt fall så har T-mobile i Storbritannien debiterat dig 184,76:-/mb ex moms

För information så debiterar de andra operatörerna i Storbritannien:

02, 57,38:-/mb, Orange, 58,10:-/mb och Vodafone, 93,24/mb. ex moms

Vi emotser betalning av fakturan.

Har du några frågor är du välkommen att kontakta Kundservice på 0200-22 20 40.

Med vänlig hälsning

Tele2Comviq

Kundservice”

Som man kanske hade kunnat förvänta sig är Tele2:s argumentation alltså att det är den utländske operatören som bestämt priset och att Tele2 inte kan ha något ansvar för det. Det faktum att det är Tele2 som slutit samtrafikavtal med den utländske operatören och därmed å mina vägnar förhandlat fram priset (och underlåtit att varna mig för att de misslyckats så kapitalt) berör inte min handläggare.

I den tredje och avslutande delen av Sagan om hur Tele2 skinnar sina kunder får du läsa hur jag drar långtgående konspiratoriska slutsatser om hur teleoperatörerna systematiskt skinnar sina utlandskunder. Dessutom får du läsa om hur jag arbetar mig uppåt i Tele2:s snåriga kundtjänsthierarki - chef för chef. Tillslut får du även läsa om hur det gick … behövde jag betala?

Snabb reflektion 39 minuter in i pågående em-kval: Varför är de svenska hejaramsorna så otroligt meningslösa?

Hur många gånger måste man gå på Råsunda för att tröttna på “Ni på andra sidan, är ni klara?”.

Nåväl, jag är inte bättre själv:

Heja Sverige, friskt humör. Det är det som susen gör!

Nu gott folk ska jag berätta vad man kan råka ut för som Tele2-kund. Det har nämligen visat sig att man med lite otur (och dålig research) kan få betala 9000:- för en kvarts aktivitet. Och det på ett vanligt Comviq Kompis-abonnemang.

Den här sanna sagan stämmer även väl in på andra andra mobiloperatörer, men det är alltså Tele2 som skinnat mig. Eftersom jag velat ge Tele2 chansen att rätta till sina misstag berättar jag nu denna historia i efterhand och i tre delar.

Kapitel 1 - Resan och räkningen

Glad i hågen begav jag mig för jobbets räkning till London och konferensen Future of Web Apps i slutet av februari. Under två dagar bevistade jag en intressant konferens som gav tillfälle för spännande intervjuer och nya lärdomar. Av någon outgrundlig anledning hade det dock strulat till sig med internetleverantören, så de cirka 1500 gästande nördarna (undertecknad inkluderad) var hjälplöst avskurna från livets pipeline - internet.

På grund av plånbokens argumentation hade jag även hamnat på ett hotell med samma brist på modern kommunikationsteknik, och jag var därför tvungen att använda en alternativ lösning: min mobiltelefon.

Jag är en van mobilsurfare och brukar använda min telefon till allt från att kolla mejlen till att kika på senaste Rapport-sändningen. Jag har också i Internetworld kritiserat operatörernas prissättning (krönikan skrevs innan jag fick räkningen) för att genom orimliga priser lägga band på utvecklingen. Mina dagar i London skulle trots detta bjuda på en oväntat obehaglig överraskning.

Utan att ändra en enda inställning i min telefon kopplade jag upp min medhavda laptop via min telefon för att sköta nödvändig kommunikation med mitt arbete. Totalt transporterades drygt 37 megabyte data över mobilnätet under min tid i London.

Vad jag inte visste var att Tele2:s taxa var knappt 240 kronor per megabyte. Redan på plats muttrade jag argt över att det “säkert är tre-fyra gånger så dyrt som hemma”, men det visade sig att priset steg med nästan 1600 procent från de 15 kronor per megabyte Tele2 tar hemma i Sverige (vilket jag alltså också anser är hutlöst).

När jag efter min hemkomst erhåller räkningen vill Tele2 att jag totalt ska betala över 9700 kronor för en månads abonnemang. Datatrafiken i Storbritannien står för cirka 9100:- av totalsumman.

Naturligtvis insåg jag direkt att räkningen är helt absurd. Att betala var inte ett alternativ och inte kunde väl Tele2 egentligen mena allvar?

Full av tillförsikt (som bara en som faktiskt tycker om att bråka med företag kan känna) bestämde jag mig därför för att försöka göra någonting åt saken.

I nästa kapitel får du läsa om hur jag bestrider fakturan, lite räkneexempel för att bevisa orimligheten och om hur Tele2 valde att svara.

Egentligen vet jag bättre. Man får inte fylla en blogg med massa metainformation, men jag kan helt enkelt inte låta bli.

Idag har jag nämligen “lanserat” min nya layout.

Det du just nu ser framför dig råkar vara mitt första Wordpress-tema någonsin och eftersom jag tycker att det är så vansinnigt kul att pilla med form och detaljer kan jag heller inte låta bli att prata lite om det (och ge dig en lämplig plats att kommentera det på).

Jag har fortfarande en del detaljer kvar att göra. Högerkolumnen skall översättas och fyllas med relevanta länkar (till din blogg?) och en xhtml-validerare slår fortfarande bakut av min kod. Men när temat sedan är klart ämnar jag släppa det löst. Vem som helst får låna.

Och tack för snälla ord när allt kändes jobbigt sist. Jag är mig själv igen nu.