Alfred.nu

Mitt i den värsta nyhetstorkan har Ingmar Bergman lämnat oss. Personligen är mitt förhållande till honom rätt begränsat. Visst, jag har sett ett antal av hans filmer och jag kan förundras över hans skicklighet, men jag har nog inte riktigt begripit vidden av hans förmåga (för med tanke på hur hyllad han är måste vidden vara stor).

Således var det som verkligen förundrade mig en sorgens dag som denna hur medierna nyhetsvärderade och bevakade hans död. Att det skulle bli en stor nyhet i svenska medier var knappast särskilt överraskande och vid en snabb jämförelse måste jag säga att jag nog tycker Expressen gjorde bäst jobb på maffig toppuff.

Vad som däremot förundrar när det gäller Ingmar Bergman, det är hur otroligt stor han var utomlands. Den som tidigare inte hade koll på exakt hur stor han var internationellt (till exempel jag) kunde idag häpet notera hur mästerregisören blev toppnyhet över hela världen.

Jag kanske är lite makaber, men jag undrar hur högt på löpen Anna Lindh kom?

Idag skrattade jag högt när jag tittade på SVT:s regionala nyheter ABC. I ett inslag berättar ABC om gruppen Asfaltsdjungelns indianer som går strövtåg om nätterna på Östermalm och i Vasastan och där luftar däcken på stadsjeepar.

Namnet på gruppen gör det rätt svårt att ta dem på allvar, men nog är det här ren och pur ungdomlig idealism när den är som bäst. Om jag inte vore så förskräckligt lat (och lite feg) skulle jag nog också gärna göra något i stil med detta. Personligen har jag gått och funderat på om man inte borde tillverka klistermärken som ser ut som varningstexterna på cigarettpaketen och sedan fästa dem på närmaste tillgängliga stadsjeep (jag har en granne med en hiskelig Hummer).

Klistermärkena borde vara lite sådär lagom jobbiga att få bort. Precis som i fallet med Asfaltsdjungelns indianer är ju målet inte att förstöra egendom - bara att göra tillvaron lite jobbigare för den som varken kan tänka långsiktigt (på miljön) eller kortsiktigt (på sin egen plånbok).

Här är ett förslag:

PS: Mitt eget klimatengagemang väcktes när jag hösten 2005 avslutade min utbildning med att tillsammans med Magnus Kull göra ett exjobb om klimatet som publicerades på SVT:s klimatwebb. Jag är visserligen fortfarande lika god kålsupare som de flesta andra och klimatsparar på småsaker samtidigt som jag fortsätter att emellanåt flyga flygplan. Testa själv att göra en uträkning så märker du snabbt att lågenergilampor och standby-dioder kanske inte är vad du som miljövän borde prioritera högst.

PS 2: Kom även att tänka på ett citat jag råkade höra läsa idag:

”Om andra människor tar sig friheten att sabotera mina barns framtid - tar jag mig friheten att sabotera deras samtid.”

- Okänd kollega till en kompis om att han genom att köra miljöbil, ha lågenergilampor, vara vegetarian och ha vattensnålt duschmunstycke har rätt att vara dryg mot köttätande miljöbovar.

Igår begav jag mig för andra gången på ett par månader till SR Metropol för att diskutera Youtube. Förra gången handlade det om Thailands nedstängning av videosajten, den här gången var ämnet CNN:s direktsända “Youtube-debatt” mellan de amerikanska demokratiska presidentkandidaterna.

Debatten har framställts som ett helt nytt sätt att släppa in väljarna i den politiska debatten, men personligen är jag rätt skeptisk. Drygt 2000 frågor skickades in via Youtube till kandidaterna och av dessa valde CNN:s redaktörer ut 38. Med andra ord var inte debatten mer revolutionerande än vilket gammalt hederligt direktsänt telefonväkteri som helst.

Nåväl, lyssna gärna på sändningen. Den ligger ute i 30 dagar här. Tyvärr är samtalet inbäddat i en halvtimmes ljudfil. Min medverkan börjar ca åtta minuter in i klippet.

Jag är nog expert på att lata mig. Jag känner inte någon som är bättre än mig på det. Jag kan tillbringa en hel dag utan att göra något konstruktivt och utan att få dåligt samvete. Jag är till och med immun mot den klassiskt svenska inställningen: “Det är ju så vackert väder ute - idag kan man inte sitta inne och uggla!”

Jag är stolt över min förmåga att fullkomligt koppla av. Jag njuter av att äta frukost klockan 16:40 och tvärt emot vad en del påstår tror jag inte att det är skadligt att sova för mycket.

I ett samhälle som snurrar allt snabbare och med en informationsexplosion som dränker de flesta försök till självständig reflektion tror jag att min ostoppbara förmåga att lata mig är oerhört konkurrenskraftig. Det är genom att då och då lata sig igenom en hel bakissöndag som man kan hålla en hög nivå av effektivitet, kreativitet och social förmåga under övrig tid.

Jag vågar faktiskt påstå att förmågan att lata sig är en direkt evolutionär fördel.

Efter två veckors semester är jag nu tillbaka i verkligheten. Eller snarare gäst i en ny verklighet eftersom jag börjat på nytt jobb.

Blott två dagar in på det nya äventyret är det visserligen lite tidigt att utvärdera, men hittills känns allt väldigt lovande. Visst, jag kommer att sakna att skriva lååånga reportage och göra intressanta intervjuer, men det ska blir riktigt spännande att utveckla en helt ny tv-sajt (och ersätta en gammal).

Det enda säkra intrycket hittills är att mina nya kollegor är fantastiskt roliga. Jag fattar inte hur jag kan ha sån tur att jag gång på gång får förmånen att arbeta med så härliga människor.

Extra cred till Olle som efter blott 1½ dags indoktrinering redan har hunnit haja Jaiku, Netvibes, Facebook och Last fm. Olle är faktiskt den första personen som har köpt vitsen med Jaiku rakt av - jag behövde inte ens förklara att behovet av en tjänst som Jaiku uppstår först när man använder den.

Min semestertystnad berodde förutom ren lättja även på en tripp till Karlskrona (blåsigt, men vackert)  och ett besök i Ullvi, Leksand (allergiframkallande sommaridyll).

Skojigt och avslappnande, men det är faktiskt skönt att vara hemma igen och tillbaka (eller på besök) i verkligheten.

Idag har jag gjort det igen. Det är alltid oerhört tillfredsställande att läsa en bok från pärm till pärm under en och samma dag. De få gånger det händer har boken ifråga alltid ett par ganska uppenbara karakteristika.

Dels är den föredömligt koncis vilket med största sannolikhet är tätt förknippat med att den också är välskriven. Och dels handlar den om ett större sammanhang som jag råkar vara intresserad av vilket såklart likaledes är tätt förknippat med att jag upplever att den handlar om mig. När allt detta är uppfyllt blir det helt enkelt omöjligt att inte sluka hela boken i ett nafs (nåja, det gäller ju att ha tid också).

Dagens munsbit var Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil.

För den som inte känner till boken kan jag (för att göra en lång historia plågsamt kort) säga att den handlar om manlighet och att den så kallade manligheten är den enskilt tydligaste gemensamma nämnaren för det mesta som är dåligt här i samhället.

Det är så lätt att som metrosexuell 08:a, med en genuint vänsterintellektuell uppväxt, och en förhållandevis homogen uppsättning politiskt korrekta och likasinnade vänner känna att jämställdhetsproblemen nog trots allt är på väg att lösa sig. Att vi redan kommit långt, att de flesta unga människor faktiskt hyser sunda värderingar och att det därför bara är en fråga om tid innan samhället på riktigt är jämlikt för alla.

Naturligtvis är så inte fallet och det är därför det är så otroligt befriande att låta Stephan Mendel-Enk slå hål på hela min bubbla och effektivt bevisa för mig att jag är en lika god kålsupare som alla andra.

Jag är också snudd på värnlös mot argument som “vadå, vågar du inte?” och jag är också (trots metrosexualiteten) mer benägen att uppskatta pojkflickighet än flickpojkighet.

Senast den här bubblan sprack för mig var när jag för ett par år sedan läste Gerd Brantenbergs Egalias döttrar. För den som inte känner till den boken kan jag försöka sammanfatta boken som en rätt styltig berättelse om ett samhälle torterat av samma maktstruktur som vårt eget - bara att det är spegelvänt så att det är matriarkatet och alltså kvinnan som är i dominerande ställning.

Gerd Brantenbergs genidrag (och Ebba Witt-Brattströms eftersom det är hon som lyckats översätta det) är dock att konsekvent boken igenom även låta denna invertering omfatta språket. Kvinniskor istället för människor, dam istället för man, fruskare istället för härskare och så vidare.

De första sidorna är snudd på ogenomträngliga för att dam irriterar sig så mycket över detta desperata grepp, men efterhand fogar dam sig och det är väl just det som är problemet. Dam fogar sig och det är för att dam gör det (och att det går så fort) som dam inser vilken sprängkraft snedvridningen av språket faktiskt innebär.

Båda dessa böcker har hjälpt mig att se att jag är en del av förtrycket. Trots att jag anser mig hyfsat insatt och ärligt intresserad (om än inte tillräckligt engagerad) är jag alltså en bidragande del till att upprätthålla en i grunden skev ordning.

Nej, jag känner ingen skuld och jag tycker inte att man svartmålar oskyldiga män bara för att man ifrågasätter den manlighet som vi representerar. Som Stephan Mendel-Enk konstaterar beror männens förtryck av kvinnan i grund och botten på manlighetens förhållande till våld. Trots att jag aldrig någonsin tagit till våld blir min relation till andra människor (i synnerhet främmande kvinnor) påverkad av att de måste kalkylera med risken att jag faktiskt skulle kunna göra det.

Det enda som jag tydligt kan känna skiljer mig från Stephan Mendel-Enks ibland ganska svartvita bild av manlighet är att jag faktiskt fick kramas mycket som liten och att jag har ett rätt bra förhållande till min pappa. Det skulle vara intressant att veta om det kanske är ett genomgående drag hos de som läser Stephan Mendel-Enks bok.

Avslutningsvis - lyssna lite på Emil Jensen. Han är så bra.

(Och Emil, förlåt att jag sprider ditt material utan att fråga. Säg till om du vill att jag ska ta bort det.)