Alfred.nu

Den senaste veckan har jag fått mig en tankeställare när det gäller integritet. En blogg blir ju lätt rätt självutlämnande och även om det har varit ett medvetet val att blogga personligt är det svårt att i förväg förutsäga alla konsekvenser.

Nej, jag tänker inte sluta blogga personligt.

Jag vill bara ta tillfället i akt att tipsa om min (ursäkta skrytet) djuplodande artikel om integritet på nätet som just nu utgör helgläsning på IDG. Ni kan även med fördel läsa artikeln i senaste numret av Internetworld.

integritet, Internetworld

Idag besökte jag Orionteatern för att betitta den första av flera generalrepetitioner av föreställningen Fans. Manuset är självklart en tolkning av Fredrik Strages eminenta bok med samma namn och att som jag komma med åsikter om föreställningens kvalitet efter att ha sett ett genrep är naturligtvis riktigt elakt. Förlåt.

Fredrik Strages bok är genial. Den är ett medryckande frosseri i andra människors sjuka idoldyrkan samtidigt som den bjuder på oerhört varma och empatiska personporträtt. Fredrik Strage är själv lika mycket fan som han är journalistisk antropolog och han utgör också själv den bärande röda tråden i sin egen bok.

Att som redan frälst läsare se föreställningen Fans erbjuder därför en hel del trevliga ögonblick av igenkänning. Men tyvärr fungerar inte föreställningen något vidare.

Jag är ingen flitig teaterbesökare, men jag har aldrig hört talas om dokumentärteater tidigare. Fredrik Strages bok är ett dokumentärt journalistiskt reportage och det är tyvärr ingen genre som verkar göra sig något vidare i en pjäs.

I boken är Fredrik Strage berättarjaget som håller samman allt och som tillåter sig att tillsammans med läsaren tolka vad intervjupersonerna berättar. I pjäsen lyser tyvärr (eller kanske som tur är?) Fredrik Strage med sin frånvaro och följaktligen kollapsar berättelsen.

Regissören Stina Oscarson har löst det genom att låta karaktärerna “intervjuas” av publiken och det mesta av “dialogen” i föreställningen Fans är således riktad direkt till publiken som svar på våra icke uttalade frågor. Alla moment har dock inte kunnat lösas på detta sätt och därför roterar pjäsens Fredrik Strage (läs berättarrösten) i ensemblen.

Den skådespelare vars karaktär för närvarande inte behövs i själva scenen får istället agera berättare vilket tyvärr tvingar skådespelaren att kliva ur sin roll och delvis (men inte helt och hållet) leka Fredrik Strage.

Tyvärr tycker jag att detta bitvis blir snudd på outhärdligt. Och det är naturligtvis svårt att svälja när en karaktär på scenen berättar för publiken att han säger något till karkatären som står bredvid (istället för att bara säga det till honom).

Nu finns det ändå delar i föreställningen som fungerar bättre. Andra akten var (som så ofta förr) bättre än första vilket mycket hänger samman med att de bästa historierna är förlagda hit. Både scenen om Taubestalkern Lena Nylén och scenen om Westlifefansen Hamster Girls fungerar rätt bra vilket till stor del beror på att skådespelarna Anna-Maria Käll och Shima Niavarani gör ett så bra jobb.

Nåväl. Orionteatern är alltid värd ett besök och Fans är i sina bästa stunder helt okej. Men vad du än gör - läs boken om du inte redan har gjort det.

---

Läs mer om Fans hos DN och SvD.

Anna Maria Käll, Fans, Fredrik Strage, Hamster Girls, Lena Nylén, Orionteatern, Shima Niavarani, Stina Oscarson, teater

I maj gjorde jag slut med min flickvän. Nu är vi tillsammans igen.

Jag brukar aldrig vara den som velar. När jag fattar ett beslut brukar det oftast vara genomtänkt, och när jag fattar så viktiga beslut brukar jag tänka till en extra gång.

Ändå kom jag den här gången fram till att jag hade fel. Och som tur är gjorde även hon det.

Det är inte första gången som jag åker på fjällvandring med svåra saker att tänka igenom och stora beslut att fatta. Det är fascinerande hur det vidsträckta landskapet, de fysiska utmaningarna och det eftertraktade informationsstiltjet stimulerar eftertanke och reflektion.

Oftast reser jag hem igen utan en aning om vilket beslut som mognat fram, men när jag väl är hemma framträder det ur ingenstans. Helt plötsligt vet jag vad jag vill, vad som måste väljas bort och även svåra prioriteringar blir förvånansvärt enkla.

I det här fallet insåg jag hur viktig en speciell person är och att jag trots smärta och försök till frigörelse misslyckats med att gå vidare. Bättre då att kapitulera för det fantastiska - eventuella världsliga problem med svans är trots allt till för att lösas.

Det är härligt att vara Alfred igen. Precis som förra gången det blev hon och jag har livet åter en tydlig riktning. Allting annat är oviktigt. Den här gången känner vi dessutom varandra utan och innan redan från början - och det gör bara saken ännu bättre.

fjällvandring, kärlek, relationer, svåra beslut