Fans (eller: Var är Fredrik Strage?)
Idag besökte jag Orionteatern för att betitta den första av flera generalrepetitioner av föreställningen Fans. Manuset är självklart en tolkning av Fredrik Strages eminenta bok med samma namn och att som jag komma med åsikter om föreställningens kvalitet efter att ha sett ett genrep är naturligtvis riktigt elakt. Förlåt.
Fredrik Strages bok är genial. Den är ett medryckande frosseri i andra människors sjuka idoldyrkan samtidigt som den bjuder på oerhört varma och empatiska personporträtt. Fredrik Strage är själv lika mycket fan som han är journalistisk antropolog och han utgör också själv den bärande röda tråden i sin egen bok.
Att som redan frälst läsare se föreställningen Fans erbjuder därför en hel del trevliga ögonblick av igenkänning. Men tyvärr fungerar inte föreställningen något vidare.
Jag är ingen flitig teaterbesökare, men jag har aldrig hört talas om dokumentärteater tidigare. Fredrik Strages bok är ett dokumentärt journalistiskt reportage och det är tyvärr ingen genre som verkar göra sig något vidare i en pjäs.
I boken är Fredrik Strage berättarjaget som håller samman allt och som tillåter sig att tillsammans med läsaren tolka vad intervjupersonerna berättar. I pjäsen lyser tyvärr (eller kanske som tur är?) Fredrik Strage med sin frånvaro och följaktligen kollapsar berättelsen.
Regissören Stina Oscarson har löst det genom att lÃ¥ta karaktärerna “intervjuas” av publiken och det mesta av “dialogen” i föreställningen Fans är sÃ¥ledes riktad direkt till publiken som svar pÃ¥ vÃ¥ra icke uttalade frÃ¥gor. Alla moment har dock inte kunnat lösas pÃ¥ detta sätt och därför roterar pjäsens Fredrik Strage (läs berättarrösten) i ensemblen.
Den skådespelare vars karaktär för närvarande inte behövs i själva scenen får istället agera berättare vilket tyvärr tvingar skådespelaren att kliva ur sin roll och delvis (men inte helt och hållet) leka Fredrik Strage.
Tyvärr tycker jag att detta bitvis blir snudd på outhärdligt. Och det är naturligtvis svårt att svälja när en karaktär på scenen berättar för publiken att han säger något till karkatären som står bredvid (istället för att bara säga det till honom).
Nu finns det ändå delar i föreställningen som fungerar bättre. Andra akten var (som så ofta förr) bättre än första vilket mycket hänger samman med att de bästa historierna är förlagda hit. Både scenen om Taubestalkern Lena Nylén och scenen om Westlifefansen Hamster Girls fungerar rätt bra vilket till stor del beror på att skådespelarna Anna-Maria Käll och Shima Niavarani gör ett så bra jobb.
Nåväl. Orionteatern är alltid värd ett besök och Fans är i sina bästa stunder helt okej. Men vad du än gör - läs boken om du inte redan har gjort det.
Läs mer om Fans hos DN och SvD.
september 11th, 2007 at 18:17
Intressant var också att de inte hade ett fungerande slut fyra dagar innan premiären. Och jag måste säga att Shima Niavarani verkligen var den som lyfte pjäsen till uthärdlig nivå.
Men var är bloggen om mig för mig?
september 11th, 2007 at 18:26
Hos dig av dig?
september 11th, 2007 at 18:28
Amenååååååå vad jobbigt att behöva skriva själv!
september 14th, 2007 at 12:09
Intresant! jag ska se pjäsen ikväll på premiären, har hört mkt br aom Shima ska bli kul att se hur hon gestaltar oss/Carro!
/Nina i “HG-westlife-fanet 
september 21st, 2007 at 02:28
tjenaa! jag tycker andra akten va asbra, dock tycker jag att Gert-historien är den enda som griper tag på riktigt, och den va ju i första akten *hehe* plus han som gillar lill-babs, den va också superbra!
hon som spelar hamstergirlsbruden va helt ok men verkar mest bli kÃ¥t pÃ¥ Ã¥ fÃ¥ folk Ã¥ garva Ã¥t sina miner, troskanter osv…. iofs kul men knappast gripande och engagerande.
thats my opinion!
september 23rd, 2007 at 01:55
Äh, det fanns bra skÃ¥dspelare och dÃ¥liga. Shima hamstergirlstjejn var nog kanske den bästa, sen sÃ¥ var hon ju ocksÃ¥ jävlit rolig. what to do? Hon engagerade mig och mÃ¥nga dnra ocksÃ¥. gripande pÃ¥ ett sätt som inte försöker fÃ¥ en att tycka synd om eller tänka att det sÃ¥ sjukligt eller sorgligt. that’s my opinion!