Alfred.nu

Idag besökte jag Orionteatern för att betitta den första av flera generalrepetitioner av föreställningen Fans. Manuset är självklart en tolkning av Fredrik Strages eminenta bok med samma namn och att som jag komma med åsikter om föreställningens kvalitet efter att ha sett ett genrep är naturligtvis riktigt elakt. Förlåt.

Fredrik Strages bok är genial. Den är ett medryckande frosseri i andra människors sjuka idoldyrkan samtidigt som den bjuder på oerhört varma och empatiska personporträtt. Fredrik Strage är själv lika mycket fan som han är journalistisk antropolog och han utgör också själv den bärande röda tråden i sin egen bok.

Att som redan frälst läsare se föreställningen Fans erbjuder därför en hel del trevliga ögonblick av igenkänning. Men tyvärr fungerar inte föreställningen något vidare.

Jag är ingen flitig teaterbesökare, men jag har aldrig hört talas om dokumentärteater tidigare. Fredrik Strages bok är ett dokumentärt journalistiskt reportage och det är tyvärr ingen genre som verkar göra sig något vidare i en pjäs.

I boken är Fredrik Strage berättarjaget som håller samman allt och som tillåter sig att tillsammans med läsaren tolka vad intervjupersonerna berättar. I pjäsen lyser tyvärr (eller kanske som tur är?) Fredrik Strage med sin frånvaro och följaktligen kollapsar berättelsen.

Regissören Stina Oscarson har löst det genom att låta karaktärerna “intervjuas” av publiken och det mesta av “dialogen” i föreställningen Fans är således riktad direkt till publiken som svar på våra icke uttalade frågor. Alla moment har dock inte kunnat lösas på detta sätt och därför roterar pjäsens Fredrik Strage (läs berättarrösten) i ensemblen.

Den skådespelare vars karaktär för närvarande inte behövs i själva scenen får istället agera berättare vilket tyvärr tvingar skådespelaren att kliva ur sin roll och delvis (men inte helt och hållet) leka Fredrik Strage.

Tyvärr tycker jag att detta bitvis blir snudd på outhärdligt. Och det är naturligtvis svårt att svälja när en karaktär på scenen berättar för publiken att han säger något till karkatären som står bredvid (istället för att bara säga det till honom).

Nu finns det ändå delar i föreställningen som fungerar bättre. Andra akten var (som så ofta förr) bättre än första vilket mycket hänger samman med att de bästa historierna är förlagda hit. Både scenen om Taubestalkern Lena Nylén och scenen om Westlifefansen Hamster Girls fungerar rätt bra vilket till stor del beror på att skådespelarna Anna-Maria Käll och Shima Niavarani gör ett så bra jobb.

Nåväl. Orionteatern är alltid värd ett besök och Fans är i sina bästa stunder helt okej. Men vad du än gör - läs boken om du inte redan har gjort det.

Efter år av infekterad debatt, kappvändande politiska partier, hårklyverier om terminologi, tveksamma upphandlingar, onödiga långdragna juridiska processer, intelligensbefriade utspel, beställda “forskningsrapporter”, tekniktrubbel, tveksamma (och mångtydiga) folkomröstningar, dåliga betalningslösningar, miljöbilsrabatter och smitvägar för konservativa idioter är det så äntligen dags. Stockholm har infört trängselavgifter.

Själv har jag varit för trängselavgifterna sedan första gången jag hörde talas om dem. Försöket 2006 befäste mina åsikter och jag våndades över det svårtolkade valresultatet (även om jag roades över hur den nya majoriteten effektivt lyckats måla in sig i ett hörn).

Nåväl. Slutet gott allting gott. Oavsett om vi kallar det trängselskatt eller trängselavgift och oavsett om den borgerliga avbönen till sina väljare (”Okej, ni får stå ut med trängselskatter, men pengarna ska i alla fall inte gå till kollektivtrafik.”) får någon praktisk inverkan så är slutresultatet av godo.

Vi får mindre trängsel vilket gör att folk tillbringar mindre tid i bilköer vilket gör att mindre tid slösas bort. Därmed borde tjänster levereras effektivare vilket ökar tillväxten samtidigt som folk får mer tid över med sina nära och kära vilket förhoppningsvis gör dem lyckligare. Den extra tiden kan de använda till att promenera omkring i en lite renare natur med något mindre växthusgaser och nanopartiklar i luften.

Samtidigt ökar andelen kollektivtrafikresenärer vilket indirekt (även om politikerna lovat att pengarna från trängselavgifterna inte ska gå dit) torde leda till utbyggnad. Det innebär bättre service i form av tätare avgångar vilket ytterligare ökar kollektivtrafikens attraktionskraft.

Å andra sidan har jag aldrig läst vilka hälsokonsekvenser förvärrad tunnelbaneträngsel leder till. Vissa varma sommarmornar när trängseln och svettlukten är extra påtaglig kan man nästan undra om allt inte är ett nollsummespel trots allt.

Idag skrattade jag högt när jag tittade på SVT:s regionala nyheter ABC. I ett inslag berättar ABC om gruppen Asfaltsdjungelns indianer som går strövtåg om nätterna på Östermalm och i Vasastan och där luftar däcken på stadsjeepar.

Namnet på gruppen gör det rätt svårt att ta dem på allvar, men nog är det här ren och pur ungdomlig idealism när den är som bäst. Om jag inte vore så förskräckligt lat (och lite feg) skulle jag nog också gärna göra något i stil med detta. Personligen har jag gått och funderat på om man inte borde tillverka klistermärken som ser ut som varningstexterna på cigarettpaketen och sedan fästa dem på närmaste tillgängliga stadsjeep (jag har en granne med en hiskelig Hummer).

Klistermärkena borde vara lite sådär lagom jobbiga att få bort. Precis som i fallet med Asfaltsdjungelns indianer är ju målet inte att förstöra egendom - bara att göra tillvaron lite jobbigare för den som varken kan tänka långsiktigt (på miljön) eller kortsiktigt (på sin egen plånbok).

Här är ett förslag:

PS: Mitt eget klimatengagemang väcktes när jag hösten 2005 avslutade min utbildning med att tillsammans med Magnus Kull göra ett exjobb om klimatet som publicerades på SVT:s klimatwebb. Jag är visserligen fortfarande lika god kålsupare som de flesta andra och klimatsparar på småsaker samtidigt som jag fortsätter att emellanåt flyga flygplan. Testa själv att göra en uträkning så märker du snabbt att lågenergilampor och standby-dioder kanske inte är vad du som miljövän borde prioritera högst.

PS 2: Kom även att tänka på ett citat jag råkade höra läsa idag:

”Om andra människor tar sig friheten att sabotera mina barns framtid - tar jag mig friheten att sabotera deras samtid.”

- Okänd kollega till en kompis om att han genom att köra miljöbil, ha lågenergilampor, vara vegetarian och ha vattensnålt duschmunstycke har rätt att vara dryg mot köttätande miljöbovar.

Idag har jag gjort det igen. Det är alltid oerhört tillfredsställande att läsa en bok från pärm till pärm under en och samma dag. De få gånger det händer har boken ifråga alltid ett par ganska uppenbara karakteristika.

Dels är den föredömligt koncis vilket med största sannolikhet är tätt förknippat med att den också är välskriven. Och dels handlar den om ett större sammanhang som jag råkar vara intresserad av vilket såklart likaledes är tätt förknippat med att jag upplever att den handlar om mig. När allt detta är uppfyllt blir det helt enkelt omöjligt att inte sluka hela boken i ett nafs (nåja, det gäller ju att ha tid också).

Dagens munsbit var Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil.

För den som inte känner till boken kan jag (för att göra en lång historia plågsamt kort) säga att den handlar om manlighet och att den så kallade manligheten är den enskilt tydligaste gemensamma nämnaren för det mesta som är dåligt här i samhället.

Det är så lätt att som metrosexuell 08:a, med en genuint vänsterintellektuell uppväxt, och en förhållandevis homogen uppsättning politiskt korrekta och likasinnade vänner känna att jämställdhetsproblemen nog trots allt är på väg att lösa sig. Att vi redan kommit långt, att de flesta unga människor faktiskt hyser sunda värderingar och att det därför bara är en fråga om tid innan samhället på riktigt är jämlikt för alla.

Naturligtvis är så inte fallet och det är därför det är så otroligt befriande att låta Stephan Mendel-Enk slå hål på hela min bubbla och effektivt bevisa för mig att jag är en lika god kålsupare som alla andra.

Jag är också snudd på värnlös mot argument som “vadå, vågar du inte?” och jag är också (trots metrosexualiteten) mer benägen att uppskatta pojkflickighet än flickpojkighet.

Senast den här bubblan sprack för mig var när jag för ett par år sedan läste Gerd Brantenbergs Egalias döttrar. För den som inte känner till den boken kan jag försöka sammanfatta boken som en rätt styltig berättelse om ett samhälle torterat av samma maktstruktur som vårt eget - bara att det är spegelvänt så att det är matriarkatet och alltså kvinnan som är i dominerande ställning.

Gerd Brantenbergs genidrag (och Ebba Witt-Brattströms eftersom det är hon som lyckats översätta det) är dock att konsekvent boken igenom även låta denna invertering omfatta språket. Kvinniskor istället för människor, dam istället för man, fruskare istället för härskare och så vidare.

De första sidorna är snudd på ogenomträngliga för att dam irriterar sig så mycket över detta desperata grepp, men efterhand fogar dam sig och det är väl just det som är problemet. Dam fogar sig och det är för att dam gör det (och att det går så fort) som dam inser vilken sprängkraft snedvridningen av språket faktiskt innebär.

Båda dessa böcker har hjälpt mig att se att jag är en del av förtrycket. Trots att jag anser mig hyfsat insatt och ärligt intresserad (om än inte tillräckligt engagerad) är jag alltså en bidragande del till att upprätthålla en i grunden skev ordning.

Nej, jag känner ingen skuld och jag tycker inte att man svartmålar oskyldiga män bara för att man ifrågasätter den manlighet som vi representerar. Som Stephan Mendel-Enk konstaterar beror männens förtryck av kvinnan i grund och botten på manlighetens förhållande till våld. Trots att jag aldrig någonsin tagit till våld blir min relation till andra människor (i synnerhet främmande kvinnor) påverkad av att de måste kalkylera med risken att jag faktiskt skulle kunna göra det.

Det enda som jag tydligt kan känna skiljer mig från Stephan Mendel-Enks ibland ganska svartvita bild av manlighet är att jag faktiskt fick kramas mycket som liten och att jag har ett rätt bra förhållande till min pappa. Det skulle vara intressant att veta om det kanske är ett genomgående drag hos de som läser Stephan Mendel-Enks bok.

Avslutningsvis - lyssna lite på Emil Jensen. Han är så bra.

(Och Emil, förlåt att jag sprider ditt material utan att fråga. Säg till om du vill att jag ska ta bort det.)

Ikväll såg jag Uppdrag granskning om Bobby. Redan när jag såg förhandsreklamen om programmet väcktes tankar och åsikter. Varför ska Uppdrag granskning dra upp fallet igen? Vem tjänar på att älta Bobby? På vilket sätt blir samhället bättre av att vi än en gång drar upp alla otäcka fakta som redan stötts och blötts i medierna?

Jag citerar lite ur de etiska spelreglerna för press, radio och tv:

[…]

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

[…]

9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

[…]

Jag kan fortfarande inte förstå varför vi behöver känna till Bobbys namn (även om det bara är förnamnet) eller varför vi behöver veta hur han ser ut. Möjligtvis kan man resonera att eftersom vi kan relatera till honom som ett barn med ett ansikte och ett namn blir vi mer berörda av historien och därmed mer benägna att förhindra att den upprepas.

Beslutet att publicera namn och bild på Bobby fattades dock inte av Uppdrag granskning och därför tänker jag inte resonera mer kring det. Nej, istället känns det mer relevant att diskutera kvällens Uppdrag granskning utifrån paragraf 7 i spelreglerna.

Som journalist bör man lära sig skillnaden mellan begreppen allmänintresse och allmänt intresse. Skillnaden är inte alltid uppenbar, men den är ack så viktig.

Medan allmänintresse delvis handlar om konstruktiva effekter av en publicering handlar allmänt intresse snarast om populism. Vi behöver känna till om statsministern har alkoholproblem eftersom det påverkar landets styre, men däremot är Mikael Persbrandts eventuella dito inte relevanta att publicera - trots att många är intresserade.

När jag ikväll bänkade mig framför rutan för att titta på programmet om Bobby var jag alltså fast förvissad om att reportaget var olämpligt. Efter halva programmet (när Janne Josefsson försöker framtvinga en analys från någon som bara sett reportaget) var jag direkt häpen över Uppdrag gransknings flagranta snaskande.

Nu har jag ändrat åsikt.

Som jag ser det finns det tre orsaker till varför Uppdrag gransknings reportage om Bobby var rätt att publicera.

1. Reder ut missförstånd

Trots den omfattande tidigare mediebevakningen tror jag att fler än jag hade en ofullständig och i vissa detaljer felaktig bild. Tack vara omfånget kunde Uppdrag granskning undvika snuttifieringen som präglar den vanliga nyhetsbevakningen.

2. Förklarar varför

Även om reportaget såklart inte lyckas ge någon konkret orsak till varför det gick som det gick får man som tittare kännedom om flera separata händelsekedjor som faktiskt är relevanta även i andra fall. Ska socialtjänsten släppa ett barn bara för att det lämnar kommunen? Hur länge måste ett barn vara borta från skolan innan skolledningen bör vidta åtgärder?

3. Skickligt hantverk

Det här är egentligen inte någon bra anledning, men som ofta förr är det svårt att inte imponeras av hantverksskickligheten hos Uppdrag gransknings reportrar, i det här fallet Magnus Wennerholm. Det är snudd på spelfilm vad gäller välregisserad dramaturgi och det kan man såklart ha åsikter om - men nog berör det.

Dessutom finner jag två förmildrande omständigheter som också bör nämnas:

1. Gärningsmännen fick se och kommentera reportaget innan sändning

Gärningsmännen är vid publiceringstillfället själva offer och deras samtycke är inte skäl nog att motivera publicering, men visst är deras medgivanden värda något.

2. Tittarna får tycka till, kommentera och diskutera.

Uppdrag granskning verkar på många sätt själva ha reflekterat över lämpligheten i att sända programmet om Bobby. Kanske var det därför man som tittare fick ett telefonnummer att ringa om man ville prata med någon. Dessutom fanns ju den sedvanliga chatten.