Alfred.nu

Efter en trevlig kväll på Josefina har jag fått vatten på min kvarn. Vad är grejen med killtoaletter?

En populär och förmodligen väl fungerande teori på hur man skapar ett populärt uteställe är att bygga riktigt bra tjejtoaletter. Teorin är som följer: Killar går dit tjejer går och eftersom tjejer oftast drabbas av värre toalettköer och av naturen är mer beroende av att toaletterna är rena och fräscha kommer tjejerna att föredra ett ställe med bra toaletter. Ergo: Bra tjejtoaletter ger ett populärt ställe.

Jag tycker att vi stackars metrosexuella killar glöms bort i det här resonemanget.

Jag är så trött på killtoaletter utan speglar. Kom igen, hälften av vitsen med att gå på toa är att säkerställa att alkoholen inte ställt till med någonting drastiskt destruktivt på utseendet.

Sitter frisyren på plats? Har jag spillt något? Har pormasken plötsligt blivit till en finne? Hur röd är jag i ansiktet? Har jag rödvinständer trots att jag druckit Staropramen hela kvällen?

Mitt empiriska underlag på tjejtoaletter är tyvärr begränsat, men jag lever i tron att tjejtoaletter utan speglar är sällsynta. Dessvärre är detta inte fallet för oss killar.

För en så självupptagen person som mig är speglarna (nästan) viktigare än tjejerna och eftersom jag är representativ för mig själv är det dags att omformulera ovanstående teori.

Ett bra uteställe måste mycket riktigt ha riktigt bra tjejtoaletter. Men killtoaletterna måste åtminstone ha en bra spegel ovanför den av portionssnus igentäppta pissoaren.

Mitt i den värsta nyhetstorkan har Ingmar Bergman lämnat oss. Personligen är mitt förhållande till honom rätt begränsat. Visst, jag har sett ett antal av hans filmer och jag kan förundras över hans skicklighet, men jag har nog inte riktigt begripit vidden av hans förmåga (för med tanke på hur hyllad han är måste vidden vara stor).

Således var det som verkligen förundrade mig en sorgens dag som denna hur medierna nyhetsvärderade och bevakade hans död. Att det skulle bli en stor nyhet i svenska medier var knappast särskilt överraskande och vid en snabb jämförelse måste jag säga att jag nog tycker Expressen gjorde bäst jobb på maffig toppuff.

Vad som däremot förundrar när det gäller Ingmar Bergman, det är hur otroligt stor han var utomlands. Den som tidigare inte hade koll på exakt hur stor han var internationellt (till exempel jag) kunde idag häpet notera hur mästerregisören blev toppnyhet över hela världen.

Jag kanske är lite makaber, men jag undrar hur högt på löpen Anna Lindh kom?

Idag skrattade jag högt när jag tittade på SVT:s regionala nyheter ABC. I ett inslag berättar ABC om gruppen Asfaltsdjungelns indianer som går strövtåg om nätterna på Östermalm och i Vasastan och där luftar däcken på stadsjeepar.

Namnet på gruppen gör det rätt svårt att ta dem på allvar, men nog är det här ren och pur ungdomlig idealism när den är som bäst. Om jag inte vore så förskräckligt lat (och lite feg) skulle jag nog också gärna göra något i stil med detta. Personligen har jag gått och funderat på om man inte borde tillverka klistermärken som ser ut som varningstexterna på cigarettpaketen och sedan fästa dem på närmaste tillgängliga stadsjeep (jag har en granne med en hiskelig Hummer).

Klistermärkena borde vara lite sådär lagom jobbiga att få bort. Precis som i fallet med Asfaltsdjungelns indianer är ju målet inte att förstöra egendom - bara att göra tillvaron lite jobbigare för den som varken kan tänka långsiktigt (på miljön) eller kortsiktigt (på sin egen plånbok).

Här är ett förslag:

PS: Mitt eget klimatengagemang väcktes när jag hösten 2005 avslutade min utbildning med att tillsammans med Magnus Kull göra ett exjobb om klimatet som publicerades på SVT:s klimatwebb. Jag är visserligen fortfarande lika god kålsupare som de flesta andra och klimatsparar på småsaker samtidigt som jag fortsätter att emellanåt flyga flygplan. Testa själv att göra en uträkning så märker du snabbt att lågenergilampor och standby-dioder kanske inte är vad du som miljövän borde prioritera högst.

PS 2: Kom även att tänka på ett citat jag råkade höra läsa idag:

”Om andra människor tar sig friheten att sabotera mina barns framtid - tar jag mig friheten att sabotera deras samtid.”

- Okänd kollega till en kompis om att han genom att köra miljöbil, ha lågenergilampor, vara vegetarian och ha vattensnålt duschmunstycke har rätt att vara dryg mot köttätande miljöbovar.

Jag är nog expert på att lata mig. Jag känner inte någon som är bättre än mig på det. Jag kan tillbringa en hel dag utan att göra något konstruktivt och utan att få dåligt samvete. Jag är till och med immun mot den klassiskt svenska inställningen: “Det är ju så vackert väder ute - idag kan man inte sitta inne och uggla!”

Jag är stolt över min förmåga att fullkomligt koppla av. Jag njuter av att äta frukost klockan 16:40 och tvärt emot vad en del påstår tror jag inte att det är skadligt att sova för mycket.

I ett samhälle som snurrar allt snabbare och med en informationsexplosion som dränker de flesta försök till självständig reflektion tror jag att min ostoppbara förmåga att lata mig är oerhört konkurrenskraftig. Det är genom att då och då lata sig igenom en hel bakissöndag som man kan hålla en hög nivå av effektivitet, kreativitet och social förmåga under övrig tid.

Jag vågar faktiskt påstå att förmågan att lata sig är en direkt evolutionär fördel.

Idag har jag gjort det igen. Det är alltid oerhört tillfredsställande att läsa en bok från pärm till pärm under en och samma dag. De få gånger det händer har boken ifråga alltid ett par ganska uppenbara karakteristika.

Dels är den föredömligt koncis vilket med största sannolikhet är tätt förknippat med att den också är välskriven. Och dels handlar den om ett större sammanhang som jag råkar vara intresserad av vilket såklart likaledes är tätt förknippat med att jag upplever att den handlar om mig. När allt detta är uppfyllt blir det helt enkelt omöjligt att inte sluka hela boken i ett nafs (nåja, det gäller ju att ha tid också).

Dagens munsbit var Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil.

För den som inte känner till boken kan jag (för att göra en lång historia plågsamt kort) säga att den handlar om manlighet och att den så kallade manligheten är den enskilt tydligaste gemensamma nämnaren för det mesta som är dåligt här i samhället.

Det är så lätt att som metrosexuell 08:a, med en genuint vänsterintellektuell uppväxt, och en förhållandevis homogen uppsättning politiskt korrekta och likasinnade vänner känna att jämställdhetsproblemen nog trots allt är på väg att lösa sig. Att vi redan kommit långt, att de flesta unga människor faktiskt hyser sunda värderingar och att det därför bara är en fråga om tid innan samhället på riktigt är jämlikt för alla.

Naturligtvis är så inte fallet och det är därför det är så otroligt befriande att låta Stephan Mendel-Enk slå hål på hela min bubbla och effektivt bevisa för mig att jag är en lika god kålsupare som alla andra.

Jag är också snudd på värnlös mot argument som “vadå, vågar du inte?” och jag är också (trots metrosexualiteten) mer benägen att uppskatta pojkflickighet än flickpojkighet.

Senast den här bubblan sprack för mig var när jag för ett par år sedan läste Gerd Brantenbergs Egalias döttrar. För den som inte känner till den boken kan jag försöka sammanfatta boken som en rätt styltig berättelse om ett samhälle torterat av samma maktstruktur som vårt eget - bara att det är spegelvänt så att det är matriarkatet och alltså kvinnan som är i dominerande ställning.

Gerd Brantenbergs genidrag (och Ebba Witt-Brattströms eftersom det är hon som lyckats översätta det) är dock att konsekvent boken igenom även låta denna invertering omfatta språket. Kvinniskor istället för människor, dam istället för man, fruskare istället för härskare och så vidare.

De första sidorna är snudd på ogenomträngliga för att dam irriterar sig så mycket över detta desperata grepp, men efterhand fogar dam sig och det är väl just det som är problemet. Dam fogar sig och det är för att dam gör det (och att det går så fort) som dam inser vilken sprängkraft snedvridningen av språket faktiskt innebär.

Båda dessa böcker har hjälpt mig att se att jag är en del av förtrycket. Trots att jag anser mig hyfsat insatt och ärligt intresserad (om än inte tillräckligt engagerad) är jag alltså en bidragande del till att upprätthålla en i grunden skev ordning.

Nej, jag känner ingen skuld och jag tycker inte att man svartmålar oskyldiga män bara för att man ifrågasätter den manlighet som vi representerar. Som Stephan Mendel-Enk konstaterar beror männens förtryck av kvinnan i grund och botten på manlighetens förhållande till våld. Trots att jag aldrig någonsin tagit till våld blir min relation till andra människor (i synnerhet främmande kvinnor) påverkad av att de måste kalkylera med risken att jag faktiskt skulle kunna göra det.

Det enda som jag tydligt kan känna skiljer mig från Stephan Mendel-Enks ibland ganska svartvita bild av manlighet är att jag faktiskt fick kramas mycket som liten och att jag har ett rätt bra förhållande till min pappa. Det skulle vara intressant att veta om det kanske är ett genomgående drag hos de som läser Stephan Mendel-Enks bok.

Avslutningsvis - lyssna lite på Emil Jensen. Han är så bra.

(Och Emil, förlåt att jag sprider ditt material utan att fråga. Säg till om du vill att jag ska ta bort det.)

Snabb reflektion 39 minuter in i pågående em-kval: Varför är de svenska hejaramsorna så otroligt meningslösa?

Hur många gånger måste man gå på Råsunda för att tröttna på “Ni på andra sidan, är ni klara?”.

Nåväl, jag är inte bättre själv:

Heja Sverige, friskt humör. Det är det som susen gör!

Idag träffade jag min kamrat Sara för första gången på länge. Vi hamnade på Street eftersom vi befanns oss vid Hornstull, ville ha en kopp kaffe och Copacabana (som vanligt) höll på att stänga.

Efter extremt lång väntan vid baren och riktigt otrevlig service (delvis utlöst av att vi vädrade vårt missnöje) fick vi oss trots allt lite kaffe. Resten av vistelsen på Street kan sammanfattas med tre ord: Sara är bra.

På väg hem tog kvällen dock en oväntad och spännande vändning. På golvet på Hornstulls tunnelbanestation hittade vi ett sönderrivet brev. Tack och lov lyckades vi lokalisera samtliga delar och bubblande av en entusiasm som bara två snaskiga journalister kan frambringa lyckades vi pussla ihop det förbjudna meddelandet.

Innehållet är mycket privat och självklart av uppenbart allmänintresse.

Brevet fortsätter på andra sidan, men för att göra det bekvämt har jag digitaliserat innehållet åt dig.

Ja du min kära Hasse.

Har nu spenderat 1 tim på muggen med dig och nu ytterligare nästan 1½ tim i buskarna, med dig sovandes, utan att lyckats få ur dig en enda sammanhängande mening. Så jag antar åter igen att det inte var lika viktigt för dig som för mig att prata ut, och igenom hur vi ska ha det. Så går åter igen härifrån sårad, ledsen, känsla av hopplöshet. Och inte en blekaste aning av vad ditt syfte med mig egentligen är. Nästa gång vi ses får du nog ta med den där kärleken du känner så starkt för med mig. Och vara i sådant

[Sidvändning]

skick att det går att föra en dialog med dig. För det här håller faktiskt inte längre för mig, respekt kommer från två håll vännen. Hoppas din natt blir bra i allafall och så kan vi kanske ses och ta en fika och prata i lugn och ro och i ett skick som gör att det går. Men jag ringer i morgon förmiddag till dig hasse. Hoppas du i allafall känner att du gjorde det bästa av våra 3½ tim vi fick tillsammans i dag. För det gör inte jag. Tyvärr.

Ha det bäst. [2 st tecknade hjärtan]

Moniqe

(Moniqe heter egentligen något annat, men det gör inte Hasse.)

Solglasögon bryter till sin natur mot allt vad en ödmjuk hederlig svensk borde vara. Även när det är varmt och soligt tittar folk - företrädesvis äldre damer i blekgula täckjackor - snett på en om man har ett par stora solglasögon på sig.

Mitt eget förhållande till solglasögon har alltid varit komplicerat. Fram tills för ett par år sedan var jag av den strikta uppfattningen att jag inte kunde bära solglasögon överhuvudtaget eftersom alla solglasögon alltid var ungefär dubbelt så stora som mitt huvud.

Så en kväll (ja, faktiskt) vändes allt detta på ända och jag kände mig för första gången bekväm, jag till och med cool, med solglasögon på. Jag hade lånat en kompis brillor mest på skoj, och eftersom jag omedelbart fick uppskattande och bekräftande ord från min omgivning vågade jag mig på att titta i spegeln.

Den kvällen var också första kvällen jag mötte förakt från människor för att jag hade solglasögon på mig vid fel tillfälle.

Nu ett par år senare har mitt förhållande till solglasögon i allmänhet, och mitt nyinförskaffade par från H&M (79:-) i synnerhet, mognat. Jag känner mig så trygg i att ha solglasögon på mig att jag kan ha det när jag själv vill.

Det innebär att jag ibland struttar omkring i solbrillor även när det är mulet helt enkelt eftersom det känns rätt för mig just då. Damerna i blekgula jackor (och många andra) stirrar i allmänhet än mer nedlåtande på mig när solen har gått i moln.

Härom dagen bröt jag även mot en ny spärr. Glad och självsäker som jag kände mig bakom mina solglasögon behöll jag dem på även när det mulna vädret övergick i lätt duggregn. Nu började folkets (guljackorna mångdubblade sina anhängare) reaktioner urarta. Även unga människor som själva skulle kunna ha köpt samma brillor började vända sig om, flera tisslade till och med till varandra, det måste ha handlat om förakt.

Tillslut började även jag själv känna mig lite löjlig och jag avslutade experimentet.

Samhället är helt enkelt inte moget för att människor ska bära solglasögon när det regnar. Jag själv är nästan där, jag skulle kunna acceptera en annan människa i stora sotade glas mitt under nederbörd, åtminstone om jag påminde mig själv om mina egna erfarenheter.

Är du mogen?

En ny hobby är att ladda ner tv-serier och plöja dem intensivt. Avsnitt efter avsnitt. Allt blir bättre när man struntar i det där med måtta.

Jag har gjort det här med ett par serier nu. Sopranos har givit många njutningsfulla timmar framför tv:n med ett småleende på läpparna. South Park (igen, alla avsnitt kronologiskt) desto fler rågarv. Värst är det dock med serier som Prison Break. När man har alla avsnitt tillgängliga på hårddisken blir det helt omöjligt att värja sig mot cliff hangers och om det är nåt Prison Break innehåller så är det just cliff hangers.

Senast ut i min nya (ohälsosamma) mediekonsumtion är dock den strålande serien Curb Your Enthusiasm, eller som SVT av någon obegriblig anledning valt att kalla den: Simma lugnt, Larry!

Curb Your Enthusiasm är skapad av Larry David (bra där, SVT) och är likt The Office eller Hernrgen och Ulvesson en låtsasdokumentär om Larrys liv. Detta är givetvis extra intressant eftersom Larry David tillsammans med Jerry Seinfeld en gång i tiden skapade Seinfeld (som jag också plöjt, alla avsnitt, kronologiskt).

Det brukar populärt sägas att Larry David är förlagan till George Costanza och efter ett par avsnitt Curb Your Enthusiasm har jag nästan börjat sörja att det är Jason Alexander som spelar George.

Nåväl. En trist bieffekt av att plöja alla tv-serier fem år efter att de sänts är att man inte kan prata om serierna med någon eftersom alla andra redan hunnit glömma bort vad man talar om. Jag lovar dock att hålla Curb Your Enthusiasm i minnet. Om du behöver någon att prata med efter att ha betittat mästaren (Larry David) i aktion, hör av dig.