Den senaste veckan har varit en riktig pärs, men en mycket rolig sådan. Samtidigt som vi jobbar stenhårt på VideoPlaza inför lanseringen försöker jag hinna med skrivandet för DI och Internetworld.
Allt drar ihop sig och måste bli klart samtidigt - i synnerhet som jag sticker till Alperna på fredag.
Och faktiskt ser det ut som om jag håller på att lyckas. Lanseringen är nära förestående, texten till DI om Stardoll är publicerad och webbhotellstestet åt Internetworld lämnas imorgon.
Under halva november, hela december och början av januari har jag jobbat halvtid på DiTV parallellt med VideoPlaza, men sedan ett par veckor tillbaka är den trygga tillvaron som anställd över. Nu kör jag VideoPlaza på heltid, men eftersom tillvaron som egenföretagare åtminstone inledningsvis är knaper kör jag dessutom sidouppdrag som journalist åt bland annat Di.se och Internetworld vid sidan av. Mycket jobb alltså.
Samtidigt har min flickvän Annika flyttat in hos mig. Den som känner oss vet att vi haft ett lätt skrattretande - men icke desto mindre svårlöst - problem i att Annika är hundälskare och jag är pälsdjursallergiker. Vi har länge längtat efter att kunna flytta ihop på allvar och eftersom mina inkomster av nyss nämnda anledningar sjunkit dramatiskt började situationen bli desperat.
Ett vågat beslut togs: Låt oss pröva vad som händer med Alfred om han tvingas bo med en hund.
De två senaste månaderna av mitt liv har jag med andra ord sagt upp mig, startat eget, blivit sambo, frilansare, entreprenör och hundägare. Och något förvånande har jag dessutom slutat vara pälsdjursallergiker.
Ja, det är sant. Det går faktiskt skitbra med hunden (som heter Rejsa)!
I maj gjorde jag slut med min flickvän. Nu är vi tillsammans igen.
Jag brukar aldrig vara den som velar. När jag fattar ett beslut brukar det oftast vara genomtänkt, och när jag fattar så viktiga beslut brukar jag tänka till en extra gång.
Ändå kom jag den här gången fram till att jag hade fel. Och som tur är gjorde även hon det.
Det är inte första gången som jag åker på fjällvandring med svåra saker att tänka igenom och stora beslut att fatta. Det är fascinerande hur det vidsträckta landskapet, de fysiska utmaningarna och det eftertraktade informationsstiltjet stimulerar eftertanke och reflektion.
Oftast reser jag hem igen utan en aning om vilket beslut som mognat fram, men när jag väl är hemma framträder det ur ingenstans. Helt plötsligt vet jag vad jag vill, vad som måste väljas bort och även svåra prioriteringar blir förvånansvärt enkla.
I det här fallet insåg jag hur viktig en speciell person är och att jag trots smärta och försök till frigörelse misslyckats med att gå vidare. Bättre då att kapitulera för det fantastiska - eventuella världsliga problem med svans är trots allt till för att lösas.
Det är härligt att vara Alfred igen. Precis som förra gången det blev hon och jag har livet åter en tydlig riktning. Allting annat är oviktigt. Den här gången känner vi dessutom varandra utan och innan redan från början - och det gör bara saken ännu bättre.
Flykten från en småstad med dåligt väder. Vännerna som egentligen inte hör ihop. Allt känns så bekant. Allt är nästan - men inte riktigt - som jag hade det.
Wilmas replik träffade bäst. Undrar om det är för att det är så jag var, eller om det är så jag fortfarande är.
“Du lyssnar aldrig. Allt är bara du och dina känslor. Jag finns inte på riktigt. Jag är bara en jävla bild som du har målat upp på förhand. Du skapade mig innan vi träffades och nu måste jag bli den du skapade. Fan vad jag hatar dig för det.”
Jag är nog expert på att lata mig. Jag känner inte någon som är bättre än mig på det. Jag kan tillbringa en hel dag utan att göra något konstruktivt och utan att få dåligt samvete. Jag är till och med immun mot den klassiskt svenska inställningen: “Det är ju så vackert väder ute - idag kan man inte sitta inne och uggla!”
Jag är stolt över min förmåga att fullkomligt koppla av. Jag njuter av att äta frukost klockan 16:40 och tvärt emot vad en del påstår tror jag inte att det är skadligt att sova för mycket.
I ett samhälle som snurrar allt snabbare och med en informationsexplosion som dränker de flesta försök till självständig reflektion tror jag att min ostoppbara förmåga att lata mig är oerhört konkurrenskraftig. Det är genom att då och då lata sig igenom en hel bakissöndag som man kan hålla en hög nivå av effektivitet, kreativitet och social förmåga under övrig tid.
Jag vågar faktiskt påstå att förmågan att lata sig är en direkt evolutionär fördel.
Efter två veckors semester är jag nu tillbaka i verkligheten. Eller snarare gäst i en ny verklighet eftersom jag börjat på nytt jobb.
Blott två dagar in på det nya äventyret är det visserligen lite tidigt att utvärdera, men hittills känns allt väldigt lovande. Visst, jag kommer att sakna att skriva lååånga reportage och göra intressanta intervjuer, men det ska blir riktigt spännande att utveckla en helt ny tv-sajt (och ersätta en gammal).
Det enda säkra intrycket hittills är att mina nya kollegor är fantastiskt roliga. Jag fattar inte hur jag kan ha sån tur att jag gång på gång får förmånen att arbeta med så härliga människor.
Extra cred till Olle som efter blott 1½ dags indoktrinering redan har hunnit haja Jaiku, Netvibes, Facebook och Last fm. Olle är faktiskt den första personen som har köpt vitsen med Jaiku rakt av - jag behövde inte ens förklara att behovet av en tjänst som Jaiku uppstår först när man använder den.
Idag har jag gjort det igen. Det är alltid oerhört tillfredsställande att läsa en bok från pärm till pärm under en och samma dag. De få gånger det händer har boken ifråga alltid ett par ganska uppenbara karakteristika.
Dels är den föredömligt koncis vilket med största sannolikhet är tätt förknippat med att den också är välskriven. Och dels handlar den om ett större sammanhang som jag råkar vara intresserad av vilket såklart likaledes är tätt förknippat med att jag upplever att den handlar om mig. När allt detta är uppfyllt blir det helt enkelt omöjligt att inte sluka hela boken i ett nafs (nåja, det gäller ju att ha tid också).
För den som inte känner till boken kan jag (för att göra en lång historia plågsamt kort) säga att den handlar om manlighet och att den så kallade manligheten är den enskilt tydligaste gemensamma nämnaren för det mesta som är dåligt här i samhället.
Det är så lätt att som metrosexuell 08:a, med en genuint vänsterintellektuell uppväxt, och en förhållandevis homogen uppsättning politiskt korrekta och likasinnade vänner känna att jämställdhetsproblemen nog trots allt är på väg att lösa sig. Att vi redan kommit långt, att de flesta unga människor faktiskt hyser sunda värderingar och att det därför bara är en fråga om tid innan samhället på riktigt är jämlikt för alla.
Naturligtvis är så inte fallet och det är därför det är så otroligt befriande att låta Stephan Mendel-Enk slå hål på hela min bubbla och effektivt bevisa för mig att jag är en lika god kålsupare som alla andra.
Jag är också snudd på värnlös mot argument som “vadå, vågar du inte?” och jag är också (trots metrosexualiteten) mer benägen att uppskatta pojkflickighet än flickpojkighet.
Senast den här bubblan sprack för mig var när jag för ett par år sedan läste Gerd Brantenbergs Egalias döttrar. För den som inte känner till den boken kan jag försöka sammanfatta boken som en rätt styltig berättelse om ett samhälle torterat av samma maktstruktur som vårt eget - bara att det är spegelvänt så att det är matriarkatet och alltså kvinnan som är i dominerande ställning.
Gerd Brantenbergs genidrag (och Ebba Witt-Brattströms eftersom det är hon som lyckats översätta det) är dock att konsekvent boken igenom även låta denna invertering omfatta språket. Kvinniskor istället för människor, dam istället för man, fruskare istället för härskare och så vidare.
De första sidorna är snudd på ogenomträngliga för att dam irriterar sig så mycket över detta desperata grepp, men efterhand fogar dam sig och det är väl just det som är problemet. Dam fogar sig och det är för att dam gör det (och att det går så fort) som dam inser vilken sprängkraft snedvridningen av språket faktiskt innebär.
Båda dessa böcker har hjälpt mig att se att jag är en del av förtrycket. Trots att jag anser mig hyfsat insatt och ärligt intresserad (om än inte tillräckligt engagerad) är jag alltså en bidragande del till att upprätthålla en i grunden skev ordning.
Nej, jag känner ingen skuld och jag tycker inte att man svartmålar oskyldiga män bara för att man ifrågasätter den manlighet som vi representerar. Som Stephan Mendel-Enk konstaterar beror männens förtryck av kvinnan i grund och botten på manlighetens förhållande till våld. Trots att jag aldrig någonsin tagit till våld blir min relation till andra människor (i synnerhet främmande kvinnor) påverkad av att de måste kalkylera med risken att jag faktiskt skulle kunna göra det.
Det enda som jag tydligt kan känna skiljer mig från Stephan Mendel-Enks ibland ganska svartvita bild av manlighet är att jag faktiskt fick kramas mycket som liten och att jag har ett rätt bra förhållande till min pappa. Det skulle vara intressant att veta om det kanske är ett genomgående drag hos de som läser Stephan Mendel-Enks bok.
Avslutningsvis - lyssna lite på Emil Jensen. Han är så bra.
(Och Emil, förlåt att jag sprider ditt material utan att fråga. Säg till om du vill att jag ska ta bort det.)
Midsommarhelgen tillbringade jag tillsammans med Tomas 10 centimeter över vattenytan i Stockholms skärgård. I en kajak trotsade vi elementen och se hur bra man mår då:
