Alfred.nu

I torsdags hände det igen. Mitt när jag njöt min skönhetssömn som bäst väcktes jag av ett outhärdligt oväsen. På grund av en vattenläcka i yttertaket i huset där jag bor hade hantverkare tillkallats. Och som vi alla vet har hantverkare och byggjobbare (förmodligen på grund av avvikande genuppsättning) en helt annan dygnsrytm än oss andra.

Hur ska vi lyckas ta det samlade skrået hantverkare och byggarbetare och förflytta dem till 2000-talet? Hur gör man för att få en hel yrkeskår som uppenbarligen fastnat i en värld vi andra inte längre tillhör att sluta gå upp halv sex, börja jobba vid sju för att sedan ta lunch vid tio-snåret, knäcka en kvällsfolkis vid halv fyra och slutligen krypa till kojs efter sena Rapport (ni vet, det som börjar 19:30)?

En sak är säker: Den nuvarande situationen håller inte.

Konstruktiva förslag på lösning:

• Konsumentmakt:

Vi kan i egenskap av kunder och uppdragsgivare kräva att de tar sitt förnuft till fånga, sover vidare som normala människor och istället börja hamra tidigast (och då menar jag verkligen tidigast) 09:00.

Fördelar: Diplomatisk lösning med dokumenterad effekt.
Nackdelar: Feg och tråkig. Svårt att påverka storskurkarna (riktiga byggen, sånt som NCC, Peab och de andra håller på med).

• Sabotage (i stor skala):

Vi kan idka civil olydnad och helt enkelt sabotera för alla byggen där arbetet startar före klockan 9 på morgonen - det vill säga samtliga.

Fördelar: Kan snabbt skapa uppmärksamhet kring frågan.
Nackdelar: Sabotage är kontroversiellt och kanske inte helt lätt att på allvar förespråka. Dessutom blir dett rätt många byggarbetsplatser som måste saboteras, och själva byggandet har ju egentligen många fördelar som vi går miste om.

• Sabotage (i liten skala):

Istället kan det vara bättre att bara småsabotera lite på sin egen kant. Jag skulle egentligen ha kunnat kliva upp ur sängen, smyugit mig upp till hantverkarna på sjätte våningen och där smusslat undan för arbetet nödvändiga verktyg, alternativt ersatt dem med leksaksditon. Det kan även passa in i denna strategi att dubbelparkera utanför bilar med byggrelaterade företagslogotyper på, fälla krokben för folk i blåa byxor med många fickor på eller bara stirra stint och elakt på alla som kan misstänkas tillhöra detta morgonpigga skrå.

Fördelar: Praktiskt genomförbart, kan kortsiktigt tillfredsställa uppdämd irritation.
Nackdelar: Svårt att avgöra om detta egentligen ger något resultat på längre sikt. Dessutom riktas attackerna mot enskilda individer som egentligen inte menar något illa (tror jag).

• Vedergällning:

Det här är det enda förslaget som jag vet tillämpats på riktigt. Eftersom vi andra faktiskt utan problem kan hålla oss vakna fram till midnatt kan vi faktiskt störa de händiga rackarna mitt i deras djupaste rem-sömn. Med lite finess kan man störa dem precis lagom nedrigt för att man efteråt ska kunna tänka för sig själv: “Ha, där fick de!”

Exempel från SR:s Pippirull:

(Eftersom SR bara har filen tillgänglig i Real Audio-format som ingen längre använder på grund av alla spionprogram i Reals spelare lägger jag upp ljudet på eget bevåg i mp3-format och utan lov.)

Fördelar: Praktiskt genomförbart och rätt skoj.
Nackdelar: Även detta drabbar enskilda och det är svårt att säga om det får någon verkan.

• Smutskasta i smyg:

En betydligt bekvämare sätt är istället att tala skit om byggarbetare och hantverkare i smyg. Gärna bakom deras rygg och till andra som redan tycker likadant som du. Tacksamma arenor att uttrycka sig är: kvällsöppna kaféer, bloggosfären, nattklubbar eller vilken irc-kanal som helst (ingen där kan utföra något praktiskt arbete eller upprättahålla en dygnsrytm överhuvudtaget).

Fördelar: Givande, tillfredställande. Härligt generaliserande av hantverkare och byggarbetare som grupp (det vill säga: drabbar ingen enskild individ). Kommer på sikt att underminera skråets ställning i samhället tillräckligt för att vända på ordningen. Garanterat. Dessutom kommer eftervärlden att se dig som djärv och modig, ingen kommer att kalla dig feg.

Nackdelar: Inga egentliga. Möjligtvis att det tar tid innan effekten blir tydlig.

Sådär. Genomgången är färdig och det är dags för dig att skrida till verket. När vi tillsammans har nått våra mål och fått alla händiga människor i samhället att sova ut på morgnarna är det dags för nästa grupp: Pensionärerna.

Efter en trevlig kväll på Josefina har jag fått vatten på min kvarn. Vad är grejen med killtoaletter?

En populär och förmodligen väl fungerande teori på hur man skapar ett populärt uteställe är att bygga riktigt bra tjejtoaletter. Teorin är som följer: Killar går dit tjejer går och eftersom tjejer oftast drabbas av värre toalettköer och av naturen är mer beroende av att toaletterna är rena och fräscha kommer tjejerna att föredra ett ställe med bra toaletter. Ergo: Bra tjejtoaletter ger ett populärt ställe.

Jag tycker att vi stackars metrosexuella killar glöms bort i det här resonemanget.

Jag är så trött på killtoaletter utan speglar. Kom igen, hälften av vitsen med att gå på toa är att säkerställa att alkoholen inte ställt till med någonting drastiskt destruktivt på utseendet.

Sitter frisyren på plats? Har jag spillt något? Har pormasken plötsligt blivit till en finne? Hur röd är jag i ansiktet? Har jag rödvinständer trots att jag druckit Staropramen hela kvällen?

Mitt empiriska underlag på tjejtoaletter är tyvärr begränsat, men jag lever i tron att tjejtoaletter utan speglar är sällsynta. Dessvärre är detta inte fallet för oss killar.

För en så självupptagen person som mig är speglarna (nästan) viktigare än tjejerna och eftersom jag är representativ för mig själv är det dags att omformulera ovanstående teori.

Ett bra uteställe måste mycket riktigt ha riktigt bra tjejtoaletter. Men killtoaletterna måste åtminstone ha en bra spegel ovanför den av portionssnus igentäppta pissoaren.

Ikväll såg jag Uppdrag granskning om Bobby. Redan när jag såg förhandsreklamen om programmet väcktes tankar och åsikter. Varför ska Uppdrag granskning dra upp fallet igen? Vem tjänar på att älta Bobby? På vilket sätt blir samhället bättre av att vi än en gång drar upp alla otäcka fakta som redan stötts och blötts i medierna?

Jag citerar lite ur de etiska spelreglerna för press, radio och tv:

[…]

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

[…]

9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

[…]

Jag kan fortfarande inte förstå varför vi behöver känna till Bobbys namn (även om det bara är förnamnet) eller varför vi behöver veta hur han ser ut. Möjligtvis kan man resonera att eftersom vi kan relatera till honom som ett barn med ett ansikte och ett namn blir vi mer berörda av historien och därmed mer benägna att förhindra att den upprepas.

Beslutet att publicera namn och bild på Bobby fattades dock inte av Uppdrag granskning och därför tänker jag inte resonera mer kring det. Nej, istället känns det mer relevant att diskutera kvällens Uppdrag granskning utifrån paragraf 7 i spelreglerna.

Som journalist bör man lära sig skillnaden mellan begreppen allmänintresse och allmänt intresse. Skillnaden är inte alltid uppenbar, men den är ack så viktig.

Medan allmänintresse delvis handlar om konstruktiva effekter av en publicering handlar allmänt intresse snarast om populism. Vi behöver känna till om statsministern har alkoholproblem eftersom det påverkar landets styre, men däremot är Mikael Persbrandts eventuella dito inte relevanta att publicera - trots att många är intresserade.

När jag ikväll bänkade mig framför rutan för att titta på programmet om Bobby var jag alltså fast förvissad om att reportaget var olämpligt. Efter halva programmet (när Janne Josefsson försöker framtvinga en analys från någon som bara sett reportaget) var jag direkt häpen över Uppdrag gransknings flagranta snaskande.

Nu har jag ändrat åsikt.

Som jag ser det finns det tre orsaker till varför Uppdrag gransknings reportage om Bobby var rätt att publicera.

1. Reder ut missförstånd

Trots den omfattande tidigare mediebevakningen tror jag att fler än jag hade en ofullständig och i vissa detaljer felaktig bild. Tack vara omfånget kunde Uppdrag granskning undvika snuttifieringen som präglar den vanliga nyhetsbevakningen.

2. Förklarar varför

Även om reportaget såklart inte lyckas ge någon konkret orsak till varför det gick som det gick får man som tittare kännedom om flera separata händelsekedjor som faktiskt är relevanta även i andra fall. Ska socialtjänsten släppa ett barn bara för att det lämnar kommunen? Hur länge måste ett barn vara borta från skolan innan skolledningen bör vidta åtgärder?

3. Skickligt hantverk

Det här är egentligen inte någon bra anledning, men som ofta förr är det svårt att inte imponeras av hantverksskickligheten hos Uppdrag gransknings reportrar, i det här fallet Magnus Wennerholm. Det är snudd på spelfilm vad gäller välregisserad dramaturgi och det kan man såklart ha åsikter om - men nog berör det.

Dessutom finner jag två förmildrande omständigheter som också bör nämnas:

1. Gärningsmännen fick se och kommentera reportaget innan sändning

Gärningsmännen är vid publiceringstillfället själva offer och deras samtycke är inte skäl nog att motivera publicering, men visst är deras medgivanden värda något.

2. Tittarna får tycka till, kommentera och diskutera.

Uppdrag granskning verkar på många sätt själva ha reflekterat över lämpligheten i att sända programmet om Bobby. Kanske var det därför man som tittare fick ett telefonnummer att ringa om man ville prata med någon. Dessutom fanns ju den sedvanliga chatten.

Just nu färdas jag baklänges i 200 km/h. Egentligen tycker jag om att åka tåg, men det är någonting med SJ som liksom alltid sabbar det hela.

Just den här resan verkar toaletten vara trasig för kabinen stinker av unken urin. Dessutom blir jag (som alla andra gånger jag åker med SJ) otroligt frustrerad av prissättningen på den trådlösa uppkoppling som trots allt har installerats på X2000.

Här har SJ en modern tjänst som skulle kunna ge lite extra goodwill och underlätta valet att åka tåg. Men så pajar SJ allt genom att ta hutlöst betalt.

89:- för två timmar eller 109:- för hela resan är helt enkelt inte okej.

Jag kan inte tänka mig att tjänsten som den idag är prissatt drar in några större pengar - nej SJ borde göra tvärtom. Att åka tåg ska vara bekvämt och billigt och som en liten extra bonus ska det ingå gratis uppkoppling.

I ren protest vägrar jag nu att använda tjänsten vilket tvingar mig att surfa över telefonen istället (15 kr/megabyte, tack Tele2). Eftersom det fungerar så hiskeligt dåligt att surfa över telefonen blir jag dock frustrerad av det också. Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är Tele2 eller SJ jag ska vara arg på för det.

Nåväl, egentligen är det ju rätt trevligt att åka till Malmö. Jag ska gå på konferensen From business to buttons och bland annat intervjua Dan Saffer och Fabio Sergio.

Dessutom ska jag hälsa på Linnea.

Det här är andra delen i den sanna sagan om hur mobiloperatören Tele2 debiterade över 9 000 kronor för en tjänst som tar en kvart att utföra. Läs även första delen.

Kapitel 2 - Bestridan och svar

Jag började mina försök med att ringa kundtjänst. Den som varit Tele2-kund känner till att kundtjänst normalt har mycket att göra och efter att det automatiska filtret två gånger bett mig att återkomma på grund av hög belastning släpptes jag tillslut igenom. Det kändes som en ära att åtminstone få bli placerad i telefonkö och den förinspelade rösten lovade mig cirka 25 minuters sällskap med sporadiska betygelser på hur trevligt det var att jag väntade.

40 minuter senare kom jag fram.

Trots upparbetad frustration måste jag tillstå att detta var min trevligaste kontakt med Tele2. Tjejen i kundtjänst hade inga problem att förstå varför jag kände mig dåligt behandlad och hon “pausade” fordringen i väntan på att jag skulle bestrida den. Därmed var det överhängande hotet om att Tele2 skulle debitera 9 700:- via autogiro avvärjt.

Efter tre minuters samtal hade jag alltså inkasserat en adress dit jag skulle ställa min ödmjuka bestridan av Tele2:s absurda fordring. Tre dagar senare skred jag till verket och författade min bestridan som jag sedermera även postade.

Trots att man på Tele2:s hemsida kan läsa information som:

“Det är lika enkelt att ringa utomlands som när du är hemma. Istället för Tele2 kommer den utländska mobiloperatörens namn att visas i mobilens display. Dina samtal debiteras som vanligt på din mobilfaktura. För utlandssamtal tar vi ut en administrativ avgift på 8 procent + svensk moms.”

valde jag att inte bygga min argumentation på denna lätt vilseledande text. Efter att ha rådgjort med lokal konsumentvägledare och Konsumenternas tele- och internetbyrå hade jag nämligen fått klart för mig att Tele2 har rätt i sak så länge det går att hitta korrekt prisinformation (priserna har förändrats nu, men är fortfarande hutlösa).

Istället byggde jag mitt resonemang på sunt förnuft om rimlighet och proportioner, vilket man nästan på förhand kunde avfärda som en dum strategi när man har att göra med en teleoperatör.

Nåväl, de är väl människor de också, resonerade jag och skrev vidare på min bestridan. Här är ett utdrag:

“Totalt har 41,538 megabyte data överförts över mitt abonnemang utanför Sveriges gränser under perioden. För detta vill ni ha betalt 9 312, 41 kronor.

Jag anser att detta pris är fullständigt orimligt och att det inte kan åligga mig att förutse att kostnaderna kan bli så höga. Det är viktigt att förstå att det här inte handlar om aktivitet i någon större omfattning.

3g-nätet tillåter datahastigheter i 384 kilobit per sekund. Om man använder denna siffra som grund i en uträkning kan man sluta sig till att min sammanlagda datatrafik skulle kunna levereras under en period kortare än 15 minuter.

Att exempelvis ringa 15 minuter från Storbritannien med T-Mobile kostar i storleksordningen 125 kronor medan motsvarande dataaktivitet alltså kostar över 9 000 kronor.

Hela tiden har min telefon fungerat precis likadant som hemma. Jag har aldrig aktivt valt någon tilläggstjänst för att kunna surfa utomlands. Trots total frånvaro av varningar från er sida har priset alltså stigit från 15 kronor per megabyte till som högst 237,88 kronor per megabyte. Det motsvarar en prisökning på 1 586 procent.”

Vidare skrev jag:

“[…] jag förstår att ni enligt regler och paragrafer antagligen har rätt i sak. Jag skulle kunna hävda att ni har varit otydliga med prisinformation på grund av citerad passage från er hemsida, men jag gör inte detta i nuläget.

Jag vädjar helt enkelt till ert sunda förnuft och er goda vilja att hjälpa en kund som intet ont anande hamnat i en rejäl knipa.”

Efter att ännu en gång ha konstaterat att vilken person som helst som är bättre på att följa en logisk argumentation än att räkna pengar måste hålla med mig, slickade jag igen kuvertet och postade det till Tele2:s huvudkontor.

Väntan. Väntan. Paus. Väntan. Svar:

“Karlskoga 2007-05-09

Hej Alfred

Vi har mottagit ditt brev.

När du befinner dig utomlands så “lånar” du ett utländskt nät som sedan skickar redovisning/debitering vidare till oss och som vi sedan redovisar på din faktura.

De priser som då gäller är inte våra priser utan i ditt fall så har T-mobile i Storbritannien debiterat dig 184,76:-/mb ex moms

För information så debiterar de andra operatörerna i Storbritannien:

02, 57,38:-/mb, Orange, 58,10:-/mb och Vodafone, 93,24/mb. ex moms

Vi emotser betalning av fakturan.

Har du några frågor är du välkommen att kontakta Kundservice på 0200-22 20 40.

Med vänlig hälsning

Tele2Comviq

Kundservice”

Som man kanske hade kunnat förvänta sig är Tele2:s argumentation alltså att det är den utländske operatören som bestämt priset och att Tele2 inte kan ha något ansvar för det. Det faktum att det är Tele2 som slutit samtrafikavtal med den utländske operatören och därmed å mina vägnar förhandlat fram priset (och underlåtit att varna mig för att de misslyckats så kapitalt) berör inte min handläggare.

I den tredje och avslutande delen av Sagan om hur Tele2 skinnar sina kunder får du läsa hur jag drar långtgående konspiratoriska slutsatser om hur teleoperatörerna systematiskt skinnar sina utlandskunder. Dessutom får du läsa om hur jag arbetar mig uppåt i Tele2:s snåriga kundtjänsthierarki - chef för chef. Tillslut får du även läsa om hur det gick … behövde jag betala?

Nu gott folk ska jag berätta vad man kan råka ut för som Tele2-kund. Det har nämligen visat sig att man med lite otur (och dålig research) kan få betala 9000:- för en kvarts aktivitet. Och det på ett vanligt Comviq Kompis-abonnemang.

Den här sanna sagan stämmer även väl in på andra andra mobiloperatörer, men det är alltså Tele2 som skinnat mig. Eftersom jag velat ge Tele2 chansen att rätta till sina misstag berättar jag nu denna historia i efterhand och i tre delar.

Kapitel 1 - Resan och räkningen

Glad i hågen begav jag mig för jobbets räkning till London och konferensen Future of Web Apps i slutet av februari. Under två dagar bevistade jag en intressant konferens som gav tillfälle för spännande intervjuer och nya lärdomar. Av någon outgrundlig anledning hade det dock strulat till sig med internetleverantören, så de cirka 1500 gästande nördarna (undertecknad inkluderad) var hjälplöst avskurna från livets pipeline - internet.

På grund av plånbokens argumentation hade jag även hamnat på ett hotell med samma brist på modern kommunikationsteknik, och jag var därför tvungen att använda en alternativ lösning: min mobiltelefon.

Jag är en van mobilsurfare och brukar använda min telefon till allt från att kolla mejlen till att kika på senaste Rapport-sändningen. Jag har också i Internetworld kritiserat operatörernas prissättning (krönikan skrevs innan jag fick räkningen) för att genom orimliga priser lägga band på utvecklingen. Mina dagar i London skulle trots detta bjuda på en oväntat obehaglig överraskning.

Utan att ändra en enda inställning i min telefon kopplade jag upp min medhavda laptop via min telefon för att sköta nödvändig kommunikation med mitt arbete. Totalt transporterades drygt 37 megabyte data över mobilnätet under min tid i London.

Vad jag inte visste var att Tele2:s taxa var knappt 240 kronor per megabyte. Redan på plats muttrade jag argt över att det “säkert är tre-fyra gånger så dyrt som hemma”, men det visade sig att priset steg med nästan 1600 procent från de 15 kronor per megabyte Tele2 tar hemma i Sverige (vilket jag alltså också anser är hutlöst).

När jag efter min hemkomst erhåller räkningen vill Tele2 att jag totalt ska betala över 9700 kronor för en månads abonnemang. Datatrafiken i Storbritannien står för cirka 9100:- av totalsumman.

Naturligtvis insåg jag direkt att räkningen är helt absurd. Att betala var inte ett alternativ och inte kunde väl Tele2 egentligen mena allvar?

Full av tillförsikt (som bara en som faktiskt tycker om att bråka med företag kan känna) bestämde jag mig därför för att försöka göra någonting åt saken.

I nästa kapitel får du läsa om hur jag bestrider fakturan, lite räkneexempel för att bevisa orimligheten och om hur Tele2 valde att svara.