Alfred.nu

Ikväll såg jag Uppdrag granskning om Bobby. Redan när jag såg förhandsreklamen om programmet väcktes tankar och åsikter. Varför ska Uppdrag granskning dra upp fallet igen? Vem tjänar på att älta Bobby? På vilket sätt blir samhället bättre av att vi än en gång drar upp alla otäcka fakta som redan stötts och blötts i medierna?

Jag citerar lite ur de etiska spelreglerna för press, radio och tv:

[…]

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

[…]

9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

[…]

Jag kan fortfarande inte förstå varför vi behöver känna till Bobbys namn (även om det bara är förnamnet) eller varför vi behöver veta hur han ser ut. Möjligtvis kan man resonera att eftersom vi kan relatera till honom som ett barn med ett ansikte och ett namn blir vi mer berörda av historien och därmed mer benägna att förhindra att den upprepas.

Beslutet att publicera namn och bild på Bobby fattades dock inte av Uppdrag granskning och därför tänker jag inte resonera mer kring det. Nej, istället känns det mer relevant att diskutera kvällens Uppdrag granskning utifrån paragraf 7 i spelreglerna.

Som journalist bör man lära sig skillnaden mellan begreppen allmänintresse och allmänt intresse. Skillnaden är inte alltid uppenbar, men den är ack så viktig.

Medan allmänintresse delvis handlar om konstruktiva effekter av en publicering handlar allmänt intresse snarast om populism. Vi behöver känna till om statsministern har alkoholproblem eftersom det påverkar landets styre, men däremot är Mikael Persbrandts eventuella dito inte relevanta att publicera - trots att många är intresserade.

När jag ikväll bänkade mig framför rutan för att titta på programmet om Bobby var jag alltså fast förvissad om att reportaget var olämpligt. Efter halva programmet (när Janne Josefsson försöker framtvinga en analys från någon som bara sett reportaget) var jag direkt häpen över Uppdrag gransknings flagranta snaskande.

Nu har jag ändrat åsikt.

Som jag ser det finns det tre orsaker till varför Uppdrag gransknings reportage om Bobby var rätt att publicera.

1. Reder ut missförstånd

Trots den omfattande tidigare mediebevakningen tror jag att fler än jag hade en ofullständig och i vissa detaljer felaktig bild. Tack vara omfånget kunde Uppdrag granskning undvika snuttifieringen som präglar den vanliga nyhetsbevakningen.

2. Förklarar varför

Även om reportaget såklart inte lyckas ge någon konkret orsak till varför det gick som det gick får man som tittare kännedom om flera separata händelsekedjor som faktiskt är relevanta även i andra fall. Ska socialtjänsten släppa ett barn bara för att det lämnar kommunen? Hur länge måste ett barn vara borta från skolan innan skolledningen bör vidta åtgärder?

3. Skickligt hantverk

Det här är egentligen inte någon bra anledning, men som ofta förr är det svårt att inte imponeras av hantverksskickligheten hos Uppdrag gransknings reportrar, i det här fallet Magnus Wennerholm. Det är snudd på spelfilm vad gäller välregisserad dramaturgi och det kan man såklart ha åsikter om - men nog berör det.

Dessutom finner jag två förmildrande omständigheter som också bör nämnas:

1. Gärningsmännen fick se och kommentera reportaget innan sändning

Gärningsmännen är vid publiceringstillfället själva offer och deras samtycke är inte skäl nog att motivera publicering, men visst är deras medgivanden värda något.

2. Tittarna får tycka till, kommentera och diskutera.

Uppdrag granskning verkar på många sätt själva ha reflekterat över lämpligheten i att sända programmet om Bobby. Kanske var det därför man som tittare fick ett telefonnummer att ringa om man ville prata med någon. Dessutom fanns ju den sedvanliga chatten.