Jotunheimen 2007, del 4
oktober 23rd, 2007Det här är den fjärde delen i berättelsen om vår fjällvandring i Jotunheimen. Börja gärna med första delen.
Dag 4: Helvetesdagen
Vad som senare skulle visa sig bli resans kanske kämpigaste vandringsdag inleddes riktigt trevligt. Vädret var mulet men molnen låg högt och nederbörden lyste till en början med sin frånvaro.
Från vår utgångspunkt två tredjedels väg nerför den nordvästra sidan av Rasletinden tog vi sikte mot ett delta där jokken från glaciären mellan Rasletinden och Mugna rinner ihop med den större Leirungsåe. I en bok på Valdresflya var platsen markerad som vad och eftersom en, vad kartan kallar, omarkerad led löpte på andra sidan beslöt vi oss att försöka ta oss över.
Färden ner för den sista biten av Rasletinden gick smärtfritt och efter att ha konstaterat att vaden uppströms från deltat längre ner åtminstone inte var vidare enkla beslöt vi att fortsätta ner till deltat. Här delade vi upp vaden i två genom att först vada jokken som kom söderifrån (den från Mugna-glaciären) för att sedan ta itu med den svårare, större, Leirungsåe.
Det förste vadet gick galant. Övriga äventyrare spände upp kängorna på ryggsäckarna och knatade över i vadarskor, medan undertecknad klarade sig torrskodd över genom att spänna regnbyxorna hårt runt kängorna med spännrämmar.
Nästa vad visade sig dock bjuda större utmaningar.
Leirungsåe var vid deltats bredaste punkt cirka 60-80 meter tvärs över och eftersom vattnet var fullt med glaciärslam och lera var det svårt att bedöma djupet. Bottnen var omväxlande stabil grus- och sandbotten för att hux flux övergå i obehagligt sank lera vilket gjorde vadet ytterligare riskabelt.
Eftersom mina reskamrater redan var ombytta till vadarskor efter det tidigare vadet (och de dessutom började bli rejält kalla om fötterna) fanns ingen tid att förlora. Medan jag bytte om började Tove och Tomas känna sig för ut i Leirungsåe.
Tomas fick snart vända om till utgångspunkten efter att ha stött på riktig kladdig och oberäknelig botten, medan Tove fortsatte vidare uppströms för att pröva lyckan där.
Efter ungefär en kvart vid Leirungsåens uppenbart bredaste del hade vi fortfarande inte hittat en säker väg över och vi började nu diskutera alternativet att fortsätta uppåt i dalen på Leirungsåens södra sida för att istället försöka vada högre upp.
Tomas gjorde dock ett sista försök och plötsligt hittade han en framkomlig väg. Genom att snirkla sig runt på grunda partier av botten lyckades vi undvika Leirungsåens djupa avsnitt och via en ö i mitten av deltat tog vi oss tillslut över. Sista biten var såklart svårast och Åsa blev tyvärr lite blöt när vattnet blev så djupt att det sköljde upp över kläderna strax ovanför knäna.
Ändå befanns vi oss glada och säkra på andra sidan och för första gången uppehöll vi oss nu på något som kartan kallade led - förvisso omarkerad.
Redan nu skulle man kanske ha kunnat ana att dagens slutmål, Gjendebu, var en smula för avlägset för att vara uppnåeligt, men varm stuga (och kanske bastu!) hägrade så vi höll fast vid hoppet och beslöt att sätta god fart. Efter buljong och digestive tågade vi därför vidare västerut upp i Leirungsdalen.
Ganska snart visade det sig att det hade varit bättre att avvakta med vadet. Den norra sidan av Leirungsdalen bjöd på flera lätta (men tidsödande) vad varför vi kom långsamt framåt. För varje tvärgående jokk vi passerade blev ju också den svårforcerade Leirungsåe allt mindre svårforcerad.
När vi rakt norr om Mugna (2.159 meter) tog lunchrast borde undertecknad i egenskap av kartläsare ha insett att Gjendebu helt enkelt var för avlägset. Men alla var inställda på att nå ända fram och eftersom det dessutom åter hade börjat droppa från himlen ändrades inte målsättningen.
Efter lunch gjorde jag även en felnavigering och vi valde en väg för nära den nu rätt beskedliga Leirungsåe. Det innebar att vi fick tampas med onödigt svår (och tidsödande) blockterräng samtidigt som vi flera gånger fick korsa en sidojokk. Vid ett av dessa vad halkade även Sandra på de våta stenarna och plurrade ganska ordentligt med ena foten vilket än mer fick oss att längta efter torkrummet i Gjendebu.
Väl uppe vid den nedre av två sjöar (Leirungstjönnin, 1.578 meter) hade klockan redan hunnit bli halv fem och jag började på allvar inse att vi var tvugna att höja tempot avsevärt för att hinna fram. Här upp öppnade sig även landskapet vilket gav friskare vindar som dessutom verkade tillta. Efter en kort rast stretade vi vidare uppför en stor snöfläck till den övre av dessa två sjöar (1.678 meter).
Utsikten var trots det ganska tråkiga vädret storslagen, men vi var för frusna, blöta och inriktade på att komma fram för att till fulla drag kunna njuta av sceneriet. Uppe på så här hög höjd fanns rester av nysnö från natten innan kvar trots att hela dagen gått - temperaturen var inte många grader över nollstrecket.
I lä av en stor klippa inmundigade vi vårt eftermiddagsfika (trots att klockan nu var ca 17:30). Vi hade nu en brant nerstigning ner till Svartdalen där den rösade DNB-leden går och vi hoppades att vi skulle kunna höja tempot när vi väl kommit fram till leden.
Nerstigningen gick trots den sena timmen smärtfritt och fort och strax befann vi oss därför cirka två hundra höjdmeter längre ner i Svartdalen. Här var det betydligt varmare, mindre blåsigt och eftersom mina reskamrater fylldes av ny energi höll jag inne med det faktum att det återstod drygt åtta kilometers vandring innan vi skulle vara framme vid Gjendebu. Det skulle visa sig vara ett dåligt beslut.
Visserligen gick färden betydligt snabbare nere i Svartdalen där vi kunde följa en rösad stig och all vandring heller inte var förlagd till blockterräng. Men ännu när klockan hunnit bli åtta återstod minst fyra kilometer.
När Svartdalen tillslut öppnade sig ner mot den stora sjön Gende och utsikten var som bäst var skymningen redan nära. Här kunde vi också se hur långt det var kvar till Gjendebu (vars lyktor redan lyste varmt i kvällningen) och diskussion utbröt nu om huruvida vi skulle fortsätta hela vägen fram i det tilltagande mörkret eller om vi skulle slå läger så snart som möjligt.
Valet föll på det senare, men först var vi tvungna att ta oss ned för den oväntat branta norra slänten ner från Svartdalen. Här tappade Åsa Tomas termos som studsade en bra bit nerför bergssidan innan den tillslut föll till vila. Efter att ha hasat vidare nerför de branta klipporna visade det sig emellertid att leden passerade just den plats där termosen låg och trots sitt numera rätt skrynkliga tillstånd fick termosen därför göra oss vidare sällskap.
Åsa och Sandra hade det tyngst nerför backen och jag och Tove hade hunnit en bit i förväg. Vi insåg nu att det var bråttom att hitta lägerplats och vatten innan mörkret skulle lägga sig helt och därför skyndade jag i förväg för att hitta en möjlig plats.
Eftersom det var brått fick jag nöja mig med en vitmossebevuxen slänt som dock lutade rätt så ordentligt. Vatten var tyvärr rätt avlägset, men när de andra anlände gav jag mig av med vattenskinnet. På vägen tillbaka insåg jag hur trött jag var efter knappt tolv timmar vandring, men jag hade det heller inte värst.
I lätt regn och ett ganska tätt mörker reste vi våra tält, tillagade en hastig tortellinmiddag, innan vi kröp ner i våra sovsäckar. Jag var inte den populäraste kartläsaren den kvällen. Den allmänna meningen var att vi borde ha insett att målet var för avlägset och slagit läger långt tidigare.
Den allmänna meningen hade alldeles rätt.
Läs om dag 3 eller dag 5.
