Alfred.nu

Det här är den fjärde delen i berättelsen om vår fjällvandring i Jotunheimen. Börja gärna med första delen.

Dag 4: Helvetesdagen

Vad som senare skulle visa sig bli resans kanske kämpigaste vandringsdag inleddes riktigt trevligt. Vädret var mulet men molnen låg högt och nederbörden lyste till en början med sin frånvaro.

Från vår utgångspunkt två tredjedels väg nerför den nordvästra sidan av Rasletinden tog vi sikte mot ett delta där jokken från glaciären mellan Rasletinden och Mugna rinner ihop med den större Leirungsåe. I en bok på Valdresflya var platsen markerad som vad och eftersom en, vad kartan kallar, omarkerad led löpte på andra sidan beslöt vi oss att försöka ta oss över.

Färden ner för den sista biten av Rasletinden gick smärtfritt och efter att ha konstaterat att vaden uppströms från deltat längre ner åtminstone inte var vidare enkla beslöt vi att fortsätta ner till deltat. Här delade vi upp vaden i två genom att först vada jokken som kom söderifrån (den från Mugna-glaciären) för att sedan ta itu med den svårare, större, Leirungsåe.

Det förste vadet gick galant. Övriga äventyrare spände upp kängorna på ryggsäckarna och knatade över i vadarskor, medan undertecknad klarade sig torrskodd över genom att spänna regnbyxorna hårt runt kängorna med spännrämmar.

Nästa vad visade sig dock bjuda större utmaningar.

Leirungsåe var vid deltats bredaste punkt cirka 60-80 meter tvärs över och eftersom vattnet var fullt med glaciärslam och lera var det svårt att bedöma djupet. Bottnen var omväxlande stabil grus- och sandbotten för att hux flux övergå i obehagligt sank lera vilket gjorde vadet ytterligare riskabelt.

Eftersom mina reskamrater redan var ombytta till vadarskor efter det tidigare vadet (och de dessutom började bli rejält kalla om fötterna) fanns ingen tid att förlora. Medan jag bytte om började Tove och Tomas känna sig för ut i Leirungsåe.

Tomas fick snart vända om till utgångspunkten efter att ha stött på riktig kladdig och oberäknelig botten, medan Tove fortsatte vidare uppströms för att pröva lyckan där.

Efter ungefär en kvart vid Leirungsåens uppenbart bredaste del hade vi fortfarande inte hittat en säker väg över och vi började nu diskutera alternativet att fortsätta uppåt i dalen på Leirungsåens södra sida för att istället försöka vada högre upp.

Tomas gjorde dock ett sista försök och plötsligt hittade han en framkomlig väg. Genom att snirkla sig runt på grunda partier av botten lyckades vi undvika Leirungsåens djupa avsnitt och via en ö i mitten av deltat tog vi oss tillslut över. Sista biten var såklart svårast och Åsa blev tyvärr lite blöt när vattnet blev så djupt att det sköljde upp över kläderna strax ovanför knäna.

Ändå befanns vi oss glada och säkra på andra sidan och för första gången uppehöll vi oss nu på något som kartan kallade led - förvisso omarkerad.

Redan nu skulle man kanske ha kunnat ana att dagens slutmål, Gjendebu, var en smula för avlägset för att vara uppnåeligt, men varm stuga (och kanske bastu!) hägrade så vi höll fast vid hoppet och beslöt att sätta god fart. Efter buljong och digestive tågade vi därför vidare västerut upp i Leirungsdalen.

Ganska snart visade det sig att det hade varit bättre att avvakta med vadet. Den norra sidan av Leirungsdalen bjöd på flera lätta  (men tidsödande) vad varför vi kom långsamt framåt. För varje tvärgående jokk vi passerade blev ju också den svårforcerade Leirungsåe allt mindre svårforcerad.

När vi rakt norr om Mugna (2.159 meter) tog lunchrast borde undertecknad i egenskap av kartläsare ha insett att Gjendebu helt enkelt var för avlägset. Men alla var inställda på att nå ända fram och eftersom det dessutom åter hade börjat droppa från himlen ändrades inte målsättningen.

Efter lunch gjorde jag även en felnavigering och vi valde en väg för nära den nu rätt beskedliga Leirungsåe. Det innebar att vi fick tampas med onödigt svår (och tidsödande) blockterräng samtidigt som vi flera gånger fick korsa en sidojokk. Vid ett av dessa vad halkade även Sandra på de våta stenarna och plurrade ganska ordentligt med ena foten vilket än mer fick oss att längta efter torkrummet i Gjendebu.

Väl uppe vid den nedre av två sjöar (Leirungstjönnin, 1.578 meter) hade klockan redan hunnit bli halv fem och jag började på allvar inse att vi var tvugna att höja tempot avsevärt för att hinna fram. Här upp öppnade sig även landskapet vilket gav friskare vindar som dessutom verkade tillta. Efter en kort rast stretade vi vidare uppför en stor snöfläck till den övre av dessa två sjöar (1.678 meter).

Utsikten var trots det ganska tråkiga vädret storslagen, men vi var för frusna, blöta och inriktade på att komma fram för att till fulla drag kunna njuta av sceneriet. Uppe på så här hög höjd fanns rester av nysnö från natten innan kvar trots att hela dagen gått - temperaturen var inte många grader över nollstrecket.

I lä av en stor klippa inmundigade vi vårt eftermiddagsfika (trots att klockan nu var ca 17:30). Vi hade nu en brant nerstigning ner till Svartdalen där den rösade DNB-leden går och vi hoppades att vi skulle kunna höja tempot när vi väl kommit fram till leden.

Nerstigningen gick trots den sena timmen smärtfritt och fort och strax befann vi oss därför cirka två hundra höjdmeter längre ner i Svartdalen. Här var det betydligt varmare, mindre blåsigt och eftersom mina reskamrater fylldes av ny energi höll jag inne med det faktum att det återstod drygt åtta kilometers vandring innan vi skulle vara framme vid Gjendebu. Det skulle visa sig vara ett dåligt beslut.

Visserligen gick färden betydligt snabbare nere i Svartdalen där vi kunde följa en rösad stig och all vandring heller inte var förlagd till blockterräng. Men ännu när klockan hunnit bli åtta återstod minst fyra kilometer.

När Svartdalen tillslut öppnade sig ner mot den stora sjön Gende och utsikten var som bäst var skymningen redan nära. Här kunde vi också se hur långt det var kvar till Gjendebu (vars lyktor redan lyste varmt i kvällningen) och diskussion utbröt nu om huruvida vi skulle fortsätta hela vägen fram i det tilltagande mörkret eller om vi skulle slå läger så snart som möjligt.

Valet föll på det senare, men först var vi tvungna att ta oss ned för den oväntat branta norra slänten ner från Svartdalen. Här tappade Åsa Tomas termos som studsade en bra bit nerför bergssidan innan den tillslut föll till vila. Efter att ha hasat vidare nerför de branta klipporna visade det sig emellertid att leden passerade just den plats där termosen låg och trots sitt numera rätt skrynkliga tillstånd fick termosen därför göra oss vidare sällskap.

Åsa och Sandra hade det tyngst nerför backen och jag och Tove hade hunnit en bit i förväg. Vi insåg nu att det var bråttom att hitta lägerplats och vatten innan mörkret skulle lägga sig helt och därför skyndade jag i förväg för att hitta en möjlig plats.

Eftersom det var brått fick jag nöja mig med en vitmossebevuxen slänt som dock lutade rätt så ordentligt. Vatten var tyvärr rätt avlägset, men när de andra anlände gav jag mig av med vattenskinnet. På vägen tillbaka insåg jag hur trött jag var efter knappt tolv timmar vandring, men jag hade det heller inte värst.

I lätt regn och ett ganska tätt mörker reste vi våra tält, tillagade en hastig tortellinmiddag, innan vi kröp ner i våra sovsäckar. Jag var inte den populäraste kartläsaren den kvällen. Den allmänna meningen var att vi borde ha insett att målet var för avlägset och slagit läger långt tidigare.

Den allmänna meningen hade alldeles rätt.

Läs om dag 3 eller dag 5.

Det här är den trejde delen i berättelsen om vår fjällvandring i Jotunheimen. Börja gärna med första delen.

Dag 3: Nystarten och toppbestigningen

När vi vaknade den tredje dagen visade sig vädret ha veknat. Solen lyste fram genom ett omväxlande (men högt beläget) molntäcke. Framför allt hade det mojnat avsevärt.

Med hjälp av solen torkades den sista vätan bort och efter en tallrik gröt begav vi oss åter iväg rakt västerut. Efter pinsamt kort tid passerade vi åter vår gamla lägerplats där jokken stillat sig till sina vanliga skepnad av sympatisk fjällbäck. I vackert väder var det onekligen en mysig lägerplats.

Vi fortsatte vidare i den oledade terrängen, gjorde ett lättare vad över Jokken som löpte ner från Rasletjernet innan vi på allvar började ta höjd nordväst uppför ryggen som skiljde oss från Steindalen. Flåsande nådde vi krönet där vi tog rast och inmundigade förmiddagens ransonerade buljong och digestivekex. Sandra bjussade även en smakbit på den mycket uppskattade älgsalamin.

Därefter fortsatte färden ner i Steindalen där vi gjorde vårt första lite svårare vad. Alla klarade sig dock över torrskodda och eftersom vi väntade oss sparsmakat med vatten framför oss bestämde vi oss för att laga lunch på den nordvästra stranden av Raslebekken.

Fortfarande oledat fortsatte vi uppför den branta sidan av Rasletinden upp till en namnlös glaciär. Här öppnade sig verkligen vyerna in mot Jotunheimen och äntligen började vi förstå varför vi gett oss ut på vandring. Vi rundade glaciärens ovansida och bestämde oss för att göra en avstickare upp på Rasletindens näst högsta topp som mäter 2.010 meter.

Sandra valde att vänta med väskor och godispåse, men vi andra fortsatte upp mot toppen. Bestigningen tog en dryg halvtimme upp och knappt 20 minuter ner. När vi nästan nått toppen började nederbörden åter falla, på grund av höjden som snö, men trots det var sikten okej.

För att vara en topp visade sig den namnlösa 2.010 vara ganska tråkig (en stor platt som dolde häftigare utsikter), men en topp är ju alltid en topp. När vi återvänt till ryggsäckarna drack vi eftermiddagsrastens ransonerade Varma koppen innan vi fortsatte ner på andra sidan Rasletinden.

Nu började det åter blåsa i ordentligt och den norvästra sidan av Rasletinden ner mot Leirungsdalen visade sig vara precis så brant som kartan påstått. Färden neråt gick allt långsammare och efterhand började vi se oss om efter lägerplats. Två tredjedels väg nerför sidan fann vi vad vi sökte och tälten restes i en spektakulär utsikt ner mot Leirungsdalen i nordväst. I väster såg vi rakt in mot Rasletindens högsta topp (2.105 meter) som tronar över en mäktig och brant glaciär.

Till middag vankades en klassisk pasta och salami som välförtjänt tillhör en av favoriträtterna. Tyvärr gjorde sig vädret åter påmint varför det var svårt tillbringa kvällen utomhus (och njuta av utsikten). Detta i kombination med att vi hade den första riktiga vandringsdagen i benen fick oss att tidigt retirera ner i sovsäckarna.

Läs om dag två eller dag fyra.

Det här är andra delen om vår fjällvandring i Jotunheimen. Börja gärna med att läsa första delen.

Dag 2: Mardrömsnatten och ett svårt beslut

Redan under natten upptäckte jag ett växande problem med väta. Mitt Hilleberg Nallo (tältet) är min kanske käraste ägodel och har utan att ens bli slitet deltagit under sju fjällvandringar. Tältet har en enastående förmåga att stå emot vind trots att det är lätt både till vikten och att slå upp.

En av få brister är dock att yttertältet vid stark sidvind kan lägga sig emot innertältet och i kombination med regn kan detta göra att fukt transporteras in i innertältet. Min analys innifrån sovsäcken (lätt påverkad av min trötthet) var att vätan som trängde in i innertältet vid min sida berodde på just detta.

Vidare följde min trötta analys att detta inte kunde ge “så mycket” väta och att varje handling som inbegrep att jag lämnade sovsäcken bara skulle släppa in mer fukt i tältet.

Vid 8-tiden på morgonen hade det ljusnat och det började stå allt mer klart att min analys av läget hade vissa brister. Det hade trängt in så mycket vatten att sovsäckarna börjat bli blöta på allvar.

Vädret utanför var ruskigt och om det inte vore för att vatten uppenbarligen trängde in i tältet i en oacceptabel omfattning hade det kunnat vara ett bra val att tillbringa resten av dagen i tältet. Situationen krävde dock en närmare granskning och jag krängde på mig ytterkläder och kängor och begav mig ut i rusket.

Det visade sig att vädret försett vår boning med en angränsande pool. Tältet stod till en tredjedel förankrat i en visserligen lite, men ack så blöt vattenpöl. Det ihållande regnet hade helt enkelt förvandlat vår torra och gemytliga lägerplats till sumpmark och att ligga stilla för att vänta på bättre väder var därför inte ett möjligt val.

Belägenheten meddelades de övriga äventyrarna och beslut fattades att avfärd skulle ske direkt efter vår havregrynsgrötsfrukost.

Nu blev det dock allvar på riktigt. Trangia-köken är oerhört tillförlitliga och aldrig tidigare (jag har trots allt varit till fjälls en hel del) har jag varit med om att vi haft problem att tända dem. Vädret denna morgon visade sig dock vara en jämbördig mostståndare.

Efter att ha misslyckats med att tända köken utomhus bestämde vi oss för att riva innertältet i Tomas tält och istället tillaga frukosten under hans skyddande tak. Vi brukar ha med oss rikligt med elddon och så även i år.

Tändare är att föredra framför tändstickor eftersom tändare faktiskt fungerar bra även i väta. Det är bara gnistan som behövs och den kan man frambringa även om tändaren är blöt. Ju blötare tändaren är desto mer kraft krävs dock för att slå fram gnistan och denna morgon visade det sig faktiskt att det var svårt att få fram ens en enstaka gnista.

Våra nedkylda händer fick allt svårare att frammana den nödvändiga friktionen och när vi dessutom sumpat en av två medhavda tändsticksaskar började vi faktiskt på allvar misstänka att det inte skulle bli någon varm frukost. Situationen började faktiskt på allvar kännas obehaglig. Det går an att vara blöt så länge man kan laga sig varm mat - men om vädret är så dålig att man inte ens kan få liv i köken - ja då är det faktiskt farligt.

Vi bestämde därför att vi skulle vända tillbaka till Valdresflya och invänta bättre väder där istället för ute i vildmarken. Ett nesligt nederlag (första gången vi tvingas retirera) men va fan, vädret var faktiskt förjävligt.

När beslutet väl var fattat lyckades jag såklart få liv i köket och den varma gröten i kombination med hägrande stugvärme gjorde oss alla på bättre humör. Ända tills jag märkte att poolen som mitt tält förärats (som alltså inte var tältet vi lagade frukost i) hade utvecklats till något större.

Jokken hade stigit över alla breddar och mitt tält stod nu till en tredjedel förankrat (fortfarande stabilt som attan) i en forsande fjällbäck. Snabbt som ögat rev vi lägret och begav oss tillbaka Valdresflya.

Efter blott 15 timmar i det fria (och om vädret bara varit bättre hade vi egentligen aldrig varit utom synhåll) var vi tillbaka vid utgångspunkten. Genomblöta, men trots allt rätt glada, tog vi in på vandrarhemmet. Med vetenskaplig noggrannhet torkades varje ägodel och efter våfflor och kortspel började tillvaron åter kännas helt okej.

Läs om dag 1 eller dag 3.

Sent omsider kommer här en liten reseskildring från årets fjällvandring. Det var sjätte året i rad som jag tillsammans med ett par kompisar vandrade i fjällen, men första gången i Norge och Jotunheimen. Bilderna ligger uppe sedan tidigare, men här är årets gäng.

Dag 1: Till Norge i en röd Toyota

Efter research av förbindelserna till Jotunheimen visade det sig att lämpligaste valet var att köra bil. Med tåg/buss skulle vi vara tvugna att övernatta någonstans på vägen till Jotunheimen vilket inte kändes lockande. Följaktligen var det Toves gamla röda trotjänare som fick äran att föra mig, Tove, Tomas och Sandra västerut från Stockholm en solig augustimorgon. Åsa anslöt från annat håll och var därmed utlämnad åt de bristfälliga kommunikationerna.

Efter att ha följt först E20 och sedan E18 svängde vi av de stora vägarna strax efter Karlstad där vi valde väg 61 norrut. I Arvika gjorde vi paus för att traditionsenligt inhandla första kvällens middag.

Alla andra måltider är noggrant förberedda och ransonerade, men första kvällen brukar vi lyxa till det med färsk (och tung) mat eftersom det egentligen är den enda måltiden man har möjlighet att göra det. Följaktligen inhandlades potatis, fläskfilé, halloumi, bearnaisesås, färska champinjoner samt tomat och gurka innan färden fortsatte norrut.

Klockan hade hunnit passera 15-slaget innan vi passerade riksgränsen strax norr om Charlottenberg och de norska vägarna (i kombination med omvägar rekommenderade av Google Maps) gjorde att vi passerade Fagerness först strax efter klockan 19. Efter Fagerness blev vyerna alltmer storslagna i takt med att vägen klättrade uppåt. Strax befann vi oss i högfjällsnatur och runt klockan 20 anlände vi slutligen till utgångspunkten för vår vandring: Valdresflya Vandrerhjem.

Åsa hade anlänt med buss till Gjendesheim (som ligger lite längre norrut) tidigare under kvällen så Tove och Tomas körde vidare för att hämta upp henne medan jag och Sandra påbörjade inventering och omfördelning av packningen inför avfärden. Målet var att komma iväg redan samma kväll och tillaga en sen middag ute i det fria (även om vi bara skulle hinna någon kilometer).

Vädret var föga upplyftande. Vid ankomst till Valdresflya var det mulet, men god sikt, men medan vi väntade in transporten från Gjendesheim blev vädret allt sämre. Tunga moln drog in och små droppar började falla. Men det skulle komma att bli mycket värre.

Åsa, Tomas och Tove anlände i bilen från Gjendesheim. Eftersom Valdresflya Vandrehjem ligger beläget över trädgränsen hade de passat på att ta vandringsstavar i närheten av Gjendesheim (utanför gränsen till nationalparken). Hej-kramarana kramades, packningen packades, bilen parkerades och regnkläderna åkte på.

Vid 21:30 sa vi hej då till Valdresflya och tågade västerut. Skymningen var i antågande och planen var att uppsöka första bästa lägerplats för att så snabbt som möjligt få upp tälten och tillaga vår lyxmiddag.

Regn och mörker har en förmåga att sätta käppar i hjulet och på annat sätt göra tillvaron lite mindre angenäm. Planenligt hittade vi en lämplig lägerplats strax bredvid en liten bäck efter bara en dryg halvtimmes promenad och eftersom solen (trots molnens tjocka beslöjning) gjorde det tydligt att den tänkte sticka vidare västerut påbörjades middagssysslorna i all hast.

Tälten restes och potäterna kokades, men så här i efterhand kan man se vissa brister i valet av mat. Kokt potatis har många förtjänster (och vid tidigare års lyxmiddagar i bättre väder har potäterna gjort succé) men i mörjer, kyla, regn och blåst utgör den väl tilltagna koktiden ett rejält irritationsmoment. I synnerhet som förhållandena blivit så dåliga att våra annars så pålitliga Trangia-kök med gasbrännare gång efter annan slocknade i den starka vinden.

I ett alltmer kompakt mörker intogs slutligen den tilltänka lyxmiddagen i all hast. Fläskfilén blev inte genomstekt, potatisen var kanske en smula krispig och halloumin hann kallna något för mycket. Skitsamma. Vi var hungriga och blöta trots civilisationens omedelbara närhet. Middagen slank ner och det gjorde även vi i våra sovsäckar.

Läs vidare om dag två.

test