Alfred.nu

Mitt i den värsta nyhetstorkan har Ingmar Bergman lämnat oss. Personligen är mitt förhållande till honom rätt begränsat. Visst, jag har sett ett antal av hans filmer och jag kan förundras över hans skicklighet, men jag har nog inte riktigt begripit vidden av hans förmåga (för med tanke på hur hyllad han är måste vidden vara stor).

Således var det som verkligen förundrade mig en sorgens dag som denna hur medierna nyhetsvärderade och bevakade hans död. Att det skulle bli en stor nyhet i svenska medier var knappast särskilt överraskande och vid en snabb jämförelse måste jag säga att jag nog tycker Expressen gjorde bäst jobb på maffig toppuff.

Vad som däremot förundrar när det gäller Ingmar Bergman, det är hur otroligt stor han var utomlands. Den som tidigare inte hade koll på exakt hur stor han var internationellt (till exempel jag) kunde idag häpet notera hur mästerregisören blev toppnyhet över hela världen.

Jag kanske är lite makaber, men jag undrar hur högt på löpen Anna Lindh kom?

Igår begav jag mig för andra gången på ett par månader till SR Metropol för att diskutera Youtube. Förra gången handlade det om Thailands nedstängning av videosajten, den här gången var ämnet CNN:s direktsända “Youtube-debatt” mellan de amerikanska demokratiska presidentkandidaterna.

Debatten har framställts som ett helt nytt sätt att släppa in väljarna i den politiska debatten, men personligen är jag rätt skeptisk. Drygt 2000 frågor skickades in via Youtube till kandidaterna och av dessa valde CNN:s redaktörer ut 38. Med andra ord var inte debatten mer revolutionerande än vilket gammalt hederligt direktsänt telefonväkteri som helst.

Nåväl, lyssna gärna på sändningen. Den ligger ute i 30 dagar här. Tyvärr är samtalet inbäddat i en halvtimmes ljudfil. Min medverkan börjar ca åtta minuter in i klippet.

Ikväll såg jag Uppdrag granskning om Bobby. Redan när jag såg förhandsreklamen om programmet väcktes tankar och åsikter. Varför ska Uppdrag granskning dra upp fallet igen? Vem tjänar på att älta Bobby? På vilket sätt blir samhället bättre av att vi än en gång drar upp alla otäcka fakta som redan stötts och blötts i medierna?

Jag citerar lite ur de etiska spelreglerna för press, radio och tv:

[…]

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

[…]

9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

[…]

Jag kan fortfarande inte förstå varför vi behöver känna till Bobbys namn (även om det bara är förnamnet) eller varför vi behöver veta hur han ser ut. Möjligtvis kan man resonera att eftersom vi kan relatera till honom som ett barn med ett ansikte och ett namn blir vi mer berörda av historien och därmed mer benägna att förhindra att den upprepas.

Beslutet att publicera namn och bild på Bobby fattades dock inte av Uppdrag granskning och därför tänker jag inte resonera mer kring det. Nej, istället känns det mer relevant att diskutera kvällens Uppdrag granskning utifrån paragraf 7 i spelreglerna.

Som journalist bör man lära sig skillnaden mellan begreppen allmänintresse och allmänt intresse. Skillnaden är inte alltid uppenbar, men den är ack så viktig.

Medan allmänintresse delvis handlar om konstruktiva effekter av en publicering handlar allmänt intresse snarast om populism. Vi behöver känna till om statsministern har alkoholproblem eftersom det påverkar landets styre, men däremot är Mikael Persbrandts eventuella dito inte relevanta att publicera - trots att många är intresserade.

När jag ikväll bänkade mig framför rutan för att titta på programmet om Bobby var jag alltså fast förvissad om att reportaget var olämpligt. Efter halva programmet (när Janne Josefsson försöker framtvinga en analys från någon som bara sett reportaget) var jag direkt häpen över Uppdrag gransknings flagranta snaskande.

Nu har jag ändrat åsikt.

Som jag ser det finns det tre orsaker till varför Uppdrag gransknings reportage om Bobby var rätt att publicera.

1. Reder ut missförstånd

Trots den omfattande tidigare mediebevakningen tror jag att fler än jag hade en ofullständig och i vissa detaljer felaktig bild. Tack vara omfånget kunde Uppdrag granskning undvika snuttifieringen som präglar den vanliga nyhetsbevakningen.

2. Förklarar varför

Även om reportaget såklart inte lyckas ge någon konkret orsak till varför det gick som det gick får man som tittare kännedom om flera separata händelsekedjor som faktiskt är relevanta även i andra fall. Ska socialtjänsten släppa ett barn bara för att det lämnar kommunen? Hur länge måste ett barn vara borta från skolan innan skolledningen bör vidta åtgärder?

3. Skickligt hantverk

Det här är egentligen inte någon bra anledning, men som ofta förr är det svårt att inte imponeras av hantverksskickligheten hos Uppdrag gransknings reportrar, i det här fallet Magnus Wennerholm. Det är snudd på spelfilm vad gäller välregisserad dramaturgi och det kan man såklart ha åsikter om - men nog berör det.

Dessutom finner jag två förmildrande omständigheter som också bör nämnas:

1. Gärningsmännen fick se och kommentera reportaget innan sändning

Gärningsmännen är vid publiceringstillfället själva offer och deras samtycke är inte skäl nog att motivera publicering, men visst är deras medgivanden värda något.

2. Tittarna får tycka till, kommentera och diskutera.

Uppdrag granskning verkar på många sätt själva ha reflekterat över lämpligheten i att sända programmet om Bobby. Kanske var det därför man som tittare fick ett telefonnummer att ringa om man ville prata med någon. Dessutom fanns ju den sedvanliga chatten.

Den senaste tiden har det så kallade “näthatet” diskuterats flitigt. På Internetworld (där jag jobbar) är vi naturligtvis inte sämre, även om vi såklart har en betydligt mer insatt och nyanserad bild av det hela. Host host.

Jag vill ändå tipsa om vår webb-tv-debatt där jag själv tillsammans med Caroline Andersson från Expressen.se och Olle Lidbom från Vassa Eggen diskuterar näthatet och den endimensionella debatten om detsamma. Läs även gärna min krönika på ämnet som kommer i nästa nummer av Internetworld.

Idag träffade jag min kamrat Sara för första gången på länge. Vi hamnade på Street eftersom vi befanns oss vid Hornstull, ville ha en kopp kaffe och Copacabana (som vanligt) höll på att stänga.

Efter extremt lång väntan vid baren och riktigt otrevlig service (delvis utlöst av att vi vädrade vårt missnöje) fick vi oss trots allt lite kaffe. Resten av vistelsen på Street kan sammanfattas med tre ord: Sara är bra.

På väg hem tog kvällen dock en oväntad och spännande vändning. På golvet på Hornstulls tunnelbanestation hittade vi ett sönderrivet brev. Tack och lov lyckades vi lokalisera samtliga delar och bubblande av en entusiasm som bara två snaskiga journalister kan frambringa lyckades vi pussla ihop det förbjudna meddelandet.

Innehållet är mycket privat och självklart av uppenbart allmänintresse.

Brevet fortsätter på andra sidan, men för att göra det bekvämt har jag digitaliserat innehållet åt dig.

Ja du min kära Hasse.

Har nu spenderat 1 tim på muggen med dig och nu ytterligare nästan 1½ tim i buskarna, med dig sovandes, utan att lyckats få ur dig en enda sammanhängande mening. Så jag antar åter igen att det inte var lika viktigt för dig som för mig att prata ut, och igenom hur vi ska ha det. Så går åter igen härifrån sårad, ledsen, känsla av hopplöshet. Och inte en blekaste aning av vad ditt syfte med mig egentligen är. Nästa gång vi ses får du nog ta med den där kärleken du känner så starkt för med mig. Och vara i sådant

[Sidvändning]

skick att det går att föra en dialog med dig. För det här håller faktiskt inte längre för mig, respekt kommer från två håll vännen. Hoppas din natt blir bra i allafall och så kan vi kanske ses och ta en fika och prata i lugn och ro och i ett skick som gör att det går. Men jag ringer i morgon förmiddag till dig hasse. Hoppas du i allafall känner att du gjorde det bästa av våra 3½ tim vi fick tillsammans i dag. För det gör inte jag. Tyvärr.

Ha det bäst. [2 st tecknade hjärtan]

Moniqe

(Moniqe heter egentligen något annat, men det gör inte Hasse.)

I fredags gjorde jag slut med min flickvän. Det gör förbannat ont och det är inget jag tänker prata om här, i alla fall inte än, men en direkt följd är att jag undviker ensamma kvällar hemma.

Kanske var det därför jag nappade på att hänga med en kollega till Publicistklubben för att bevittna en debatt om bloggar betitlad Bloggen och hatet. Med i diskussionen var Frida Boisen, Isobel Hadley-Kamptz, Eric Rosén, Peter Wennblad och Nils Funcke. Jag tänker inte gå in djupare på hur diskussionen förlöp för redan när Nils Funcke (som till vardags är chefredaktör på tidningen Riksdag och departement) lyckades uttala internet med versalt i kändes det kört.

Att Publicistklubbens ordförande Stig Fredrikson inte heller direkt är någon expert på bloggrevolutionen bidrog ytterligare till att göra samtalet stappligt och ointressant. Både Nils Funcke och Stig Fredrikson förtjänar all respekt för gamla meriter, god erfarenhet och annan expertis, men bloggar har de inte förstått sig på. Samtalet blev på nytt en diskussion om huruvida bloggen har ett existensberättigande eller ej och den diskussionen tycker jag faktiskt är avklarad.

Nej, det enda givande med att bevista Publicistklubben denna afton var det föregående samtalet med ledningstrojkan för tidningen Fokus som ikväll tog emot Publicistklubbens Stora pris. Fokus är verkligen en nylanserad tidning som skänkt mig givande läsning. Jag har ännu inte läst en ledare av Martin Ådahl utan att bli åtminstone lite provocerad (det är beröm, journalistik ska beröra) och reportagen känns oftast djupt genomarbetade. Dessutom är den snygg.

Nej, nu ska jag sluta tjura och kolla till mitt lag i Hattrick.

Idag åkte jag till Sveriges Radio Metropol för att i egenskap av redaktör för Internetworld diskutera internet och demokrati, eller snarare de faror mot demokratin som finns på nätet. Med i samtalet var även Gustav Fridolin som onekligen är en beundransvärd person (med snyggare frisyr nuförtiden).

Samtalet blev riktigt lyckat och ligger ute hos Sveriges Radio Metropol i 30 dagar. Tyvärr ligger det inbäddat i en halvtimmes ljudfil. Samtalet börjar cirka 13 minuter in.