Alfred.nu

Sådär, äntligen ett ord efter nästan två månaders tystnad.

Livet är en spännande resa och den senaste tiden har varit minst sagt omvälvande. Jag har sagt upp mig från mitt gamla (men ändå rätt nya) jobb för att istället starta eget tillsammans med Sorosh Tavakoli och Dante Buhay. Allting är skitspännande, vi jobbar häcken av oss och snart går vi live med vår första kund.

Under halva november, hela december och början av januari har jag jobbat halvtid på DiTV parallellt med VideoPlaza, men sedan ett par veckor tillbaka är den trygga tillvaron som anställd över. Nu kör jag VideoPlaza på heltid, men eftersom tillvaron som egenföretagare åtminstone inledningsvis är knaper kör jag dessutom sidouppdrag som journalist åt bland annat Di.se och Internetworld vid sidan av. Mycket jobb alltså.

Samtidigt har min flickvän Annika flyttat in hos mig. Den som känner oss vet att vi haft ett lätt skrattretande - men icke desto mindre svårlöst - problem i att Annika är hundälskare och jag är pälsdjursallergiker. Vi har länge längtat efter att kunna flytta ihop på allvar och eftersom mina inkomster av nyss nämnda anledningar sjunkit dramatiskt började situationen bli desperat.

Ett vågat beslut togs: Låt oss pröva vad som händer med Alfred om han tvingas bo med en hund.

De två senaste månaderna av mitt liv har jag med andra ord sagt upp mig, startat eget, blivit sambo, frilansare, entreprenör och hundägare. Och något förvånande har jag dessutom slutat vara pälsdjursallergiker.

Ja, det är sant. Det går faktiskt skitbra med hunden (som heter Rejsa)!

Idag träffade jag min före detta flickvän för första gången på två veckor. Vi hade kommit överens om att inte ses på ett tag, men idag var det dags för utvärdering och slutsats. Fy fan.

Allt har känts så lätt och självklart de två senaste veckorna. Beslutet har varit sorgligt och tråkigt, men ändå rätt. Här satt jag nu på Coffehouse by George med världens jävla dyraste latte som enda stöd och trots priset kunde den inte ens skölja ner klumpen i halsen.

Jag är så jävla ledsen för att det har blivit så här. Varje gång jag tänker på hur mycket vi fick kämpa i början för att överhuvudtaget få varandra sväller strupen. Varje gång jag tänker på joukerkryssning eller sena cyniska nätter på messenger minns jag all förväntan. Blotta tanken på en särskild typ av kram frambringar tårar.

Men det jag saknar finns inte längre. Världsliga ting med päls - hur otroligt det än må låta - drog oss isär. Passionen försvann, distansen växte. Det som var vi ligger bakom oss och inte framför. Vi är varken presens eller futurum, bara imperfekt eller i bästa fall pluskvamperfekt.

Jag är så glad att vi gör slut på det här medan det fortfarande är något att minnas med glädje. Det är så mycket bättre att ta tjuren vid hornen än att klamra sig fast vid något som håller på att självdö.

Ändå är det omöjligt att inte önska sig en natt till av det vi hade. En tugga av uppdämd åtrå. Två nykära som äntligen sket i allt och åt av förbjuden frukt.