Alfred.nu

Idag har jag gjort det igen. Det är alltid oerhört tillfredsställande att läsa en bok från pärm till pärm under en och samma dag. De få gånger det händer har boken ifråga alltid ett par ganska uppenbara karakteristika.

Dels är den föredömligt koncis vilket med största sannolikhet är tätt förknippat med att den också är välskriven. Och dels handlar den om ett större sammanhang som jag råkar vara intresserad av vilket såklart likaledes är tätt förknippat med att jag upplever att den handlar om mig. När allt detta är uppfyllt blir det helt enkelt omöjligt att inte sluka hela boken i ett nafs (nåja, det gäller ju att ha tid också).

Dagens munsbit var Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil.

För den som inte känner till boken kan jag (för att göra en lång historia plågsamt kort) säga att den handlar om manlighet och att den så kallade manligheten är den enskilt tydligaste gemensamma nämnaren för det mesta som är dåligt här i samhället.

Det är så lätt att som metrosexuell 08:a, med en genuint vänsterintellektuell uppväxt, och en förhållandevis homogen uppsättning politiskt korrekta och likasinnade vänner känna att jämställdhetsproblemen nog trots allt är på väg att lösa sig. Att vi redan kommit långt, att de flesta unga människor faktiskt hyser sunda värderingar och att det därför bara är en fråga om tid innan samhället på riktigt är jämlikt för alla.

Naturligtvis är så inte fallet och det är därför det är så otroligt befriande att låta Stephan Mendel-Enk slå hål på hela min bubbla och effektivt bevisa för mig att jag är en lika god kålsupare som alla andra.

Jag är också snudd på värnlös mot argument som “vadå, vågar du inte?” och jag är också (trots metrosexualiteten) mer benägen att uppskatta pojkflickighet än flickpojkighet.

Senast den här bubblan sprack för mig var när jag för ett par år sedan läste Gerd Brantenbergs Egalias döttrar. För den som inte känner till den boken kan jag försöka sammanfatta boken som en rätt styltig berättelse om ett samhälle torterat av samma maktstruktur som vårt eget - bara att det är spegelvänt så att det är matriarkatet och alltså kvinnan som är i dominerande ställning.

Gerd Brantenbergs genidrag (och Ebba Witt-Brattströms eftersom det är hon som lyckats översätta det) är dock att konsekvent boken igenom även låta denna invertering omfatta språket. Kvinniskor istället för människor, dam istället för man, fruskare istället för härskare och så vidare.

De första sidorna är snudd på ogenomträngliga för att dam irriterar sig så mycket över detta desperata grepp, men efterhand fogar dam sig och det är väl just det som är problemet. Dam fogar sig och det är för att dam gör det (och att det går så fort) som dam inser vilken sprängkraft snedvridningen av språket faktiskt innebär.

Båda dessa böcker har hjälpt mig att se att jag är en del av förtrycket. Trots att jag anser mig hyfsat insatt och ärligt intresserad (om än inte tillräckligt engagerad) är jag alltså en bidragande del till att upprätthålla en i grunden skev ordning.

Nej, jag känner ingen skuld och jag tycker inte att man svartmålar oskyldiga män bara för att man ifrågasätter den manlighet som vi representerar. Som Stephan Mendel-Enk konstaterar beror männens förtryck av kvinnan i grund och botten på manlighetens förhållande till våld. Trots att jag aldrig någonsin tagit till våld blir min relation till andra människor (i synnerhet främmande kvinnor) påverkad av att de måste kalkylera med risken att jag faktiskt skulle kunna göra det.

Det enda som jag tydligt kan känna skiljer mig från Stephan Mendel-Enks ibland ganska svartvita bild av manlighet är att jag faktiskt fick kramas mycket som liten och att jag har ett rätt bra förhållande till min pappa. Det skulle vara intressant att veta om det kanske är ett genomgående drag hos de som läser Stephan Mendel-Enks bok.

Avslutningsvis - lyssna lite på Emil Jensen. Han är så bra.

(Och Emil, förlåt att jag sprider ditt material utan att fråga. Säg till om du vill att jag ska ta bort det.)