Alfred.nu

Idag träffade jag min kamrat Sara för första gången på länge. Vi hamnade på Street eftersom vi befanns oss vid Hornstull, ville ha en kopp kaffe och Copacabana (som vanligt) höll på att stänga.

Efter extremt lång väntan vid baren och riktigt otrevlig service (delvis utlöst av att vi vädrade vårt missnöje) fick vi oss trots allt lite kaffe. Resten av vistelsen på Street kan sammanfattas med tre ord: Sara är bra.

På väg hem tog kvällen dock en oväntad och spännande vändning. På golvet på Hornstulls tunnelbanestation hittade vi ett sönderrivet brev. Tack och lov lyckades vi lokalisera samtliga delar och bubblande av en entusiasm som bara två snaskiga journalister kan frambringa lyckades vi pussla ihop det förbjudna meddelandet.

Innehållet är mycket privat och självklart av uppenbart allmänintresse.

Brevet fortsätter på andra sidan, men för att göra det bekvämt har jag digitaliserat innehållet åt dig.

Ja du min kära Hasse.

Har nu spenderat 1 tim på muggen med dig och nu ytterligare nästan 1½ tim i buskarna, med dig sovandes, utan att lyckats få ur dig en enda sammanhängande mening. Så jag antar åter igen att det inte var lika viktigt för dig som för mig att prata ut, och igenom hur vi ska ha det. Så går åter igen härifrån sårad, ledsen, känsla av hopplöshet. Och inte en blekaste aning av vad ditt syfte med mig egentligen är. Nästa gång vi ses får du nog ta med den där kärleken du känner så starkt för med mig. Och vara i sådant

[Sidvändning]

skick att det går att föra en dialog med dig. För det här håller faktiskt inte längre för mig, respekt kommer från två håll vännen. Hoppas din natt blir bra i allafall och så kan vi kanske ses och ta en fika och prata i lugn och ro och i ett skick som gör att det går. Men jag ringer i morgon förmiddag till dig hasse. Hoppas du i allafall känner att du gjorde det bästa av våra 3½ tim vi fick tillsammans i dag. För det gör inte jag. Tyvärr.

Ha det bäst. [2 st tecknade hjärtan]

Moniqe

(Moniqe heter egentligen något annat, men det gör inte Hasse.)